min allra mest älskade seamus. min shammobop, min flonkadonk, mattes korvgryn, mitt änglahjärta. den 22 mars 2022 kl 22 lämnade du oss hastigt, precis när vi alla trott att faran var över. du var en väldigt speciell och känslig liten själ, du charmade du alla som du mötte. även hos veterinären. så här skall vi minnas dig...
du och brorsan kom i ett behändigt två-pack. mattes högsta önskan om en hel flock med hjorthundar besannades till sist. nu hade vi plötsligt fyra därhemma!
ni var båda riktiga matte-plåster som små. och ja, faktiskt senare också. i alla fall seamus.
du var så innerligt bedårande söt! du var mattes utvalda. jag föll direkt för den där speciella blicken du hade redan som valp. och precis som fergus, hade du en vit svanstipp!
och du var precis lika söt på precis alla bilder man tog. eller ja, nästan alla...
alla vet att hjorthundsöron lever sitt eget lilla liv. så även dina...
du bar ofta en klädsam öronkeps, även i vuxen ålder.
annars pekade öronen åt alla möjliga håll...
du och brorsan hade så otroligt mycket glädje av varandra när ni växte upp (även om matte visst svor på att aldrig någonsin mer ta två valpar på en gång). och då tänker jag inte bara på alla dessa ständiga träffar i brottarklubben...
ni hittade på mycket bus tillsammans och testade mattes bristningsgräns mer än en gång. det var många saker som strök med under era ungdomsår - mattes hemmastickade favorittröja, den nyinköpta sängkappan, rhododendronbusken, otaliga kulspetspennor, mattan i förmaket, tusenlappen på mattes skrivbord, oräkneliga komihåglappar och kvitton, positionsljusen på trailern, mattes lila halsduk, betongkatten i köksfönstret, köksväggen, den utställda kompostpåsen och i stort sett alla leksaker matte köpte åt er. den berömda buxbomshäcken blev heller aldrig riktigt sig lik mer. det var dock oftast omöjligt att avgöra vem av er som var skyldig. troligtvis båda två. matte kallade er "småmonstren" för att ni var så besvärliga. men så här i efterhand minns jag mest bara det underbara...
redan från start hade vi ganska livliga diskussioner om vilka regler som egentligen gällde här hemma. "inga hundar i sängen" var länge rätt ifrågasatt av er båda och följdes inte alltid till punkt och pricka.
apropå sängar, så var din sovstil rätt oefterhärmelig. som liten körde du och brorsan ofta "synchronised sleeping".
men även som vuxen fortsatte du att vara kreativ på egen hand...
du var piporkesterns primadonna och självutnämnda konstnärlige ledare redan från start. det började i späd ålder. du tog rätt lång tid på dig att bli rumsren. i ett halvår bodde husse och matte nere i gästrummet för att ha nära till ytterdörren. men även efter att vi flyttat upp till riktiga sovrummet på övre plan, kunde du ofta behöva gå ut både två och tre gånger per natt. du var dock nästan alltid för trött för att orka resa på dig utan låg kvar i din säng, knäpptyst, när matte väl raglat upp för att släppa ut dig. pipandet började alltid regelrätt igen så fort matte gett upp, återvänt till sängen och precis lagt huvudet på kudden.
det slutade oftast med att man behövde välta ut dig ur hundsängen för att få någonting gjort och hinna med lite sömn innan det var dags för nästa vända. ibland var du inte alltid ens kissnödig utan ville bara ha sällskap ner i köket för att dricka vatten. tror du kanske var lite mörkrädd? ibland pep du också för att du ville byta säng (men inte orkade) eller var uttråkad och rastlös. matte var å sin sida nära galenskapens rand av ett års ackumulerad sömnbrist och förstod mycket väl varför sömntortyr var så effektivt.
när du vaknat på morgonen kunde du istället stå överst i trappan och yla i väntan på att någon kom och hämtade dig, så du kunde gå ner och kissa. att matte redan stod vid ytterdörren och ropade hjälpte inte.
så småningom tog du på dig rollen som familjens generella väckarklocka. att skälla eller yla högljutt i gryningen fick garanterat upp både matte och brorsan ur sängen.
när du och brorsan blivit lite äldre värvade ni fergus och angus till morgonreveljen också. det var då dom riktiga mästerverken i piporkestern skapades. varje morgon var det samma procedur. att ge matte och husse en enda ynka sovmorgon var det naturligtvis inte tal om.
du hade också dina bestämda kvällsrutiner när du skulle gå och lägga dig och ville bli nattad, något du införde det sista levnadsåret. du stod oftast nere i hallen och skällde tills matte kom ner från vardagsrummet för att hämta dig (du förstod inte tjusningen med att titta på tv). tillsammans skulle vi gå in i sovrummet och du valde alltid att lägga dig i biabädden närmast dörren. matte skulle sitta på golvet och gosa och pussa godnatt en stund. sen var du nöjd och somnade utan knot, även om du var ensam i rummet och alla andra fortfarande såg på tv.
över huvud taget kunde du vara rätt högljudd (det sa uppfödaren till oss redan när vi hämtade hem dig). du kunde till exempel stå helt ensam i vardagsrummet och skälla rakt ut i luften på absolut ingenting. kanske fanns det spöken där inne som matte inte såg, eller så var det bara bra akustik? gräsmattan funkade också, även om ekorren eller igelkotten inte var där just då.
vi myntade ordet "flonk" för att beskriva din färgstarka personlighet. "the flonk is strong with this one". det fanns liksom inget annat ord som passade. du kallades därefter oftast för shammoflonk eller bara flonken. du var en riktig liten pajas (mattes "pellevink"), ständigt full av överskottsenergi som behövde komma ut. även om du började lugna ner dig efter två år, var du även som vuxen alltid den mest barnsliga, busiga och oskuldsfulla av alla hundarna. men också den mest kärleksfulla som älskade att gosa och gav alla omsorgsfulla och ömsinta örontvättar så fort du fick chansen.
du var alltid siste man ut ur huset på morgonen, då du var tvungen att valla alla dina människor så ingen råkade bli kvar hemma. på promenaderna, särskilt på grusvägen bort mot danja och "vägens ände", var du under dom första två levnadsdåren en oefterhärmelig duracellkanin och irrade hit och dit som en ettrig mygga och trasslade in dig och alla andra i ditt koppel. du var också en flitig koppeltuggare (fergus flexikoppel var godast att gnaga på). du ville helst alltid ha något i munnen. fanns det inget koppel i närheten gick det lika bra med ensilage, lera eller kobajs.
oftast tog vi bilen till skogen för våra morgonpromenader. alla ni älskade att åka bil och trängdes för att hoppa in först. du var den enda som aldrig lärde dig att hoppa själv, utan väntade alltid på att bli lyft i bakbenen. så även i vuxen ålder.
angus brukade aldrig vilja hoppa ur bilen när vi kommit hem igen, utan ville hellre ligga kvar och sova där en stund. när han gick bort våren 2021 tog du nästan genast över den rollen.
på sommaren gillade ni att hänga ute i soffan vi införskaffat åt er efter att rottingfåtöljerna fått sig en oönskad omgång av någon av er.
en annan favoritplats var under ginkon, där ni och angus hade er hemliga grävgrop. där, och på en hel del andra ställen i trädgården...
men du tyckte inte riktigt om när det blev för tuffa tag på gräsmattan. då lät du angus och duncan (eller senare hamish och duncan) hålla på själva, medan du gick och letade upp en leksak att roa dig med på egen hand istället. och hade du överskottsenergi kvar när det var dags att gå in på kvällen, körde du några varv med vinthundsryck runt uppfarten innan du kom in, fast matte stod i dörren och väntade.
men du och din bror var för det mesta oskiljaktliga och gick under benämningen "tvillingarna" eller "bill och bull" samt på senare tid även "dupontarna". man såg sällan den ene utan den andre...
att gå från fyra hundar till tre (när angus och fergus försvann och hamish istället gjorde entré) var svårt nog att ta sig igenom.
att nu förlora en av tvillingarna så tätt inpå känns näst intill omöjligt att greppa. ni var ju alltid två. som ler och långhalm. yin och yang. för vad är solen utan månen om blott halv?
min älskade, älskade shammo. min ängel. min underbara.
seamus (necesse's emeritus eques) 190417-220322
