till hamish (och alla vi andras) stora lycka kom sue och andrew tillbaka på besök igen igår. daisy och hamish var lika förtjusta i varandras sällskap även den här gången. mycket bus blev det! hela flocken sov sedan som stockar under hela natten och matte slapp alla, annars så brukliga, nattliga kissrundor.
det ofattbara har hänt. kungen är död. fergus har slutligen lämnat oss på det nya årets första dag. min älskade fergus, min ängel, mitt hjärtegryn, mitt allt. sorgen är oändlig. så här skall vi minnas dig...
i 26 år hade matte väntat. ett sånt litet gryn du var när du kom till oss! vår lille fergus, fergoboppen, bopoloren...
men du var också ett sånt busfrö! du hade otroligt mycket energi och stoppade dessutom precis allt olämpligt som fanns i munnen. det ryktas om att matte någon gång visst svor att aldrig mer skaffa valp igen...
men du var ju så otroligt söt och bedårande och gick raka vägen in i mattes hjärta för alltid. du ville alltid att man skulle sparka kottar åt dig.
husse var nog rätt förtjust i dig också.
med hälsan var det tyvärr sämre beställt, med bland annat återkommande ryggproblem, allergier och en ständigt krånglande mage som ställde till det för dig. som som inte det räckte bröt du dessutom benet, tvingades operera bort halsmandlarna och drabbades av både lunginflammation, bukspottkörtelinflammation och en otäck varböld med nekros. allt uthärdade du med stoiskt tålamod utan att någonsin beklaga dig. mitt älskade hjärta!
dessa ständiga ultraljud gjorde att matte fick sy ett täcke åt dig så du inte skulle frysa om magen.
det hängde med i många år...
mattes favoritbild - så bedårande söt och mild med de vackraste ögon som nästan alltid gömde sig bakom pannluggen.
när du var ett och ett halvt år gammal fick du en efterlängtad lillebror. till en början var du ganska skeptisk. särskilt när han trängde ner sig i hundsängen och skulle "spoona".
men när han vuxit på sig lite blev ni dom allra bästa lekkamrater. man fick se upp så man inte blev nersprungen av vindraget.
när vi flyttade till slottet i skåne började du kallas "kungen". det var din självklara titel som varandes flockens överhuvud. egna tjänare hade du ju redan haft i flera år.
att du sen var nästan åtta centimeter högre än de andra hundarna och därtill utrustad med en kraftig lejonman, gav dig pondus och majestätisk glans. matte tyckte att du påminde om en skotsk klanhövding från braveheart. sen var du ju väldigt envis också. på gränsen till obstinat och halsstarrig. van att få din vilja igenom, precis som en riktig monark.
du hade åsikter om det mesta. allt krävde en förhandling. som ung var du av någon anledning helt besatt av bryggor. du skulle promt ut och kliva på alla som kom i din väg. som vuxen var du väldigt bestämd i att man under inga omständigheter kunde göra ifrån sig i slottsträdgården. nej, utanför grindarna till allmän beskådan skulle det vara. även klockan tre på natten. på promenaderna var du lika svårövertalad. ville du gå till vänster, kunde inte vilda hästar (eller åtminstone inte husse) få dig att gå till höger i vägskälet.
när du sen fick nya undersåtar tyckte du dom var jättejobbiga. ingen av dom brydde sig till exempel när du skällde på dom. så du tillbringade ett par månader i självvald exil på övervåningen eftersom dom små kräken inte kunde ta sig upp för trappan än.
du var inte så värst intresserad av utomhusliv förutom promenader eller en lekstund på gräsmattan. inte som angus som kunde ligga ute i gräset en hel eftermiddag. du var mer av en stugråtta och trivdes bäst i någon av favoritsängarna (den vid spisen i köket, den utanför arbetsrumsdörren i förmaket eller den framför kakelugnen i vardagsrummet). dom sängarna var dedikerade åt kungen och där fick ingen annan hund ligga.
när du kommit upp i vuxen ålder (och passerat hormonstormarna i tonåren som får alla hjorthundar att matvägra ett tag) älskade du verkligen mat. du åt allt matte serverade med samma entusiasm (även tråkiga dietmaten). allt utom oxfilé. och som varandes kung hävdade du alltid rätten till multipla frukostar!
