odlingsåret 2026

jaha ja. då var ännu ett odlingsår nästan till ända. det har varit en stekhet sommar med utbredd vattenbrist över nästan halva sverige. sjövattnet här hemma "tog slut" redan nångång i halvlek, så jag har nog inte vattnat (sporadiskt) i trädgårdslandet mer än två-tre gånger på hela sommaren, undantaget de nyinköpta rosorna (och tomaterna i växthuset) som jag vattnat med vårt eget dricksvatten från brunnen. så på det stora hela får man väl vara nöjd ändå trots mediokert resultat på flera håll.

 

årets lärdom: det är absolut för mycket att försöka plantera 56 st rosor under en enda säsong. särskilt när det varit på tok för varmt under hela juli för att ens lyfta spaden. ja alltså, det var ju inte riktigt meningen egentligen, men först hade jag 15 plantor kvar från förra året som stod provisoriskt nergrävda i sina krukor i trädgårdslandet, sen "råkade jag beställa 26 stycket nya plantor från jurmala rozes och därtill hade jag ett presentkort som snart gick ut hos flora linnea som gav mig ytterligare 15 styckenplantor att ta hand om. 

men rosorna satte verkligen mitt tålamod på prov i år (några strök också med och fick åka i förslutna påsar till tippen) för dom drabbades av i stort sett allt man kan tänka sig; barkfläcksjuka, svartfläcksjuka, mjöldagg, rosenrost, bladlöss, rosentrit och säkert något mer som jag nu har förträngt och glömt bort. åtskilliga var de gånger jag svor över min dumdristighet och mitt övermod att anlägga en rosenlund runt hela trädgårdslandet. nog för att jag vet att rosor är kinkiga primadonnor, men ändå. dom kunde ju sparat lite av spänningen till ett annat år?

men sen fanns det ju också dom rosor som redan hunnit etablerat sig och som blommade så outsägligt vackert och tålmodigt hela sommaren att man förlät både dom och nykomlingarna för allt, både det som varit och det som säkerligen komma skall, i utbyte mot fagra löften om framtiden.

årets over achiever: om jag hade otur med mina koko loko förra gången jag provade (dom fick fläcksjuka och var små och förkrympta pinnar tills jag förgrymmad körde iväg dom till tippens brännbara) hade jag betydligt bättre tur i år. dom nya buskarna från flora linnea blommade överdådigt hela sommaren och var fantastiskt fina!

årets bättre sent än aldrig: den lila temyntan som skulle vara en sån bra pollinatördragväxt gick jag och väntade på hela sommaren. den bestod mest av en meterhög djungel av gröna blad, men så i slutet av augusti dök det upp några förvirrade blommor tillslut ändå. jaja, inget att gå i taket för men kanske någon liten humla blev glad för omväxlingen i dieten ändå?

årets under cover: spetskålen (tillsammans med broccolin och romanescon) låg och växte på sig under kålduk hela säsongen. nu får vi äta kål till frukost, lunch och middag. särskilt som Rekan och Dodo, som annars älskar vitkål från affären, bestämde sig för att det här minsann inte var deras kopp te.

årets mycket väsen för (nästan) ingenting: när spetskålen växte på sig som en bodybuilder på stereoider, ville tydligen romanescon ett par odlingskvarter bort inte vara sämre. tyvärr var det mest mycket snack och lite verkstad, då det i slutänden bara blev en djungel med stora kålblad men bara ett mikroskopiskt kålhuvud (förstoringsglas rekommenderas!) som räckte till en halv lunch. inte så odlingsvärt alltså. 

årets newcomer: första gången jag testade att odla broccoli. det gick riktigt bra må jag säga. har till och med haft över för grannarna att skörda. men eftersom det är helt omöjligt att försöka skörda med fiberduken kvar, tog jag bort den i början av augusti och lät kålfjärilarna härja fritt. dom uppskattade helt klart att jag lät en del stänglar gå i blom (läs: vi hann inte äta upp allt i samma takt som det producerades).

årets vitlöksskörd: något av en besvikelse. även om vi fick en del stora, fina lökar hade jag hoppats på mer, särskilt nu när jag besvärat mig med att mylla ner två stora hinkar med hästgödsel i jorden i höstas. istället blev skörden ungefär som tidigare utan gödsel, fast kanske något mindre genomsnitt ändå. antagligen på grund av vattenbristen. men om ca två månader är det ju dags att plantera vitlök igen så jag får en ny chans nästa år. att gödsla eller inte gödsla är dock frågan.

årets diagonal: det största av äppelträden får så mycket frukt att det inte orkar stå upprätt trots stödpinne och uppbindning. tror kanske mullvaden har försåtsminerat marken lite också. kanske dags att göra om grunden nästa år?

årets mest bortglömda: solrosorna förde en tynande tillvaro i torkan längst ner i trädgårdslandets mest bortglömda hörn. dom var fina en kort tag innan torkan tog dom.

årets dvärgväxt: jag vet inte vad som hände med majsen i år. dom brukar vara två meter höga, men i år var dom knappt större än en dvärgpudel. ute på bondens åkrar växte dom till synes dock på som vanligt trots torkan.

årets snubbelrisk: jag gjorde helt klart en liten felbedömning av växtkraften hos mitt blåregn. hela sommaren har den skickat ut livsfarliga lianer tvärs över grusgångarna att det är förenat med livsfara, nåja åtminstone grav snubbelrisk, att passera. särskilt med jordhinkar i båda händerna. tre gånger under sommaren har jag fått beskära lianerna för att kunna ta mig fram någorlunda säkert i trädgårdslandet, och jag som hade köpt ytterligare fyra rosenbågar jag planerade att sätta upp där! kanske behöver jag inte mer blåregn trots allt (även fast jag fått fel sort på tre av dom och tänkt komplettera)?

årets besvikelse: violapeln som jag så sett fram emot att beundra och sniffa på i år, drabbades av någon sorts ohyra/angrepp, för alla bladen bara försvann och någon blomning stod inte att finna. hoppas den tar sig till nästa år, för gratis var den ju inte.

årets dödsfall: någon (sorken?) gjorde processen kort med min magnolia "fragrant clouds" bredvid lilla växthuset i år. nu återstår bara en död pinne. hann bara blomma för mig en endaste gång, för förra året frös knopparna sönder. bittert.

årets överlevare: tyvärr fick jag spinn i växthuset ganska tidigt på säsongen. både physalisen och paprikan drabbades. physalisen åkte raka vägen till komposten, där den sen helt otippat återhämtade sig och fortfarande lever i högsta välmående.

hinkarna med paprika ställde jag ut precis utanför växthuset och duschade lite med vattenslangen, för jag hoppades att några av paprikorna som redan fanns skulle gå att äta trots allt. duscha med såpa orkade jag inte. förväntingarna var ju bottenlåga – hade bara tänkt skörda av det som fanns och sen skulle plantorna få göra physalisen följe på komposthögen. men se där tog jag ut förlusten i förskott, för paprikorna bara fortsatte att komma så till dess milda grad att vi till och med gav bort en bunt till grannen för vi hade ett sånt överskott. ja där ser man. it ain't over 'til it's over.

årets tillväxtpris: till min stora glädje hade jag lyckan att dela ut hela två stycken tillväxtpriser i år! den första gick till katalpan jag fått som liten gänglig tonårsplanta av grannen. den hade bott kvar i krukan i ett (eller var det kanske två?) år och kom ner i jorden först förra sommaren. så glad för sin nya ljusa och luftiga boning svarade den med att växa på sig riktigt duktigt.

pris nummer två gick till mitt fina epåletträd, som visserligen till min besvikelse inte blommade alls i år, men som istället satsade på att växa till sig på både höjden och bredden. 

årets brännskada: äntligen började jag med mastodontprojektet att försöka vräka, eller åtminstone minimera, alla gigantiska brännässlor som infesterat jorden runt trädgårdslandet och som ohövligt nog även börjat inkräkta på den blivande rosenrabatten. det var ett svettigt och tungt och allt annat än roligt arbete. trots handskar och långärmat i sommarvärmen kom jag tillbaka in med illröda armar och ben.

årets löpmeter: två rullar markduk införskaffades för att få brännässlorna att fatta vinken. efter att jag rensat och grävt bort rötter så gott det nu gick, lade jag locket på med markduk och sten. där ska det nu få ligga och göra sitt jobb i något år eller två tills jag bestämt vad som ska hända med den lilla slänten på 28 meter. hade ursprungligen tänk ha en lavendelrabatt här på grund av det torra läget, men då det gick så dåligt med mina frösådder under förra vintern då i stort sett alla plantorna dog trots att de redan var hyfsat stora och hade blommat allihop gav jag upp den tanken. tyvärr är det nog för torrt för alunrot som jag annars tycker mycket om. men behöver nog också vara någon perenn man kan fröså med tanke på hur många plantor som kommer att gå åt...

årets felköp: införskaffade, vad jag trodde var, två fina fågelbad i betong för att hjälpa fåglarna i torkan och sommarhettan. men det var ju helt uppenbart inte fågelbad jag fått, utan vattenskålar till hundarna modell större!

dagens lunch (för både mage och ögonfröjd)

1. gå ut i trädgårdslandet och plocka på dig lite hemodlat i regnbågens alla färger.

2. släng allt i en het wok och vänd runt i några minuter.

3. häll över valfri woksås och toppa med lite cashewnötter. klart!

höstkonst, inte hötorgskonst

tjohej! nu har jag precis skickat in ansökan till årets höstsalong hos museum gösta werner i simrishamn. mina tre inskickade bidrag är alla från aquanaut-serien, varav en är sprillans ny (nr 2). håller tummarna att jag kommer med.

Rekans krumelurer – Plasthinken

En morgon, precis efter frukost, blev matte plötsligt och av oförklarlig anledning lite under isen och sprang in i badrummet med något stressat i blicken. Jag sprang självklart efter, då det ligger i mitt egenintresse att ständigt hålla koll på mattes varande och mående. Men hon hade stängt dörren så jag kunde inte följa med in på toaletten som jag alltid brukar göra, utan tvingades stå utanför dörren och hålla vakt istället. Där inifrån kom en massa konstiga ljud och det lät som matte höll på med raketforskning samtidigt som hon brottades med en uppretad T-rex. Jag hann bli riktigt orolig medan jag försökte förstå vad som egentligen pågick. Det lät absolut som matte hade behövt min hjälp med den där T-rexen i alla fall.

Sen kom matte tack och lov ut igen, men hon var inte riktigt sitt gamla vanliga jag och såg lite blek ut om nosen. Resten av dagen tillbringade hon nere i gästrummet under en filt med jämna avbrott för hemliga besök i badrummet. Jag tyckte det var en rätt bra dag på det stora hela - förutom när jag tvingades vara åtskild från matte under hennes hemliga badrumsbesök - då jag äntligen fick tillbringa hela dagen i sängen med matte och bara ligga nära. Hon gjort inte tillstymmelse till försök att rymma till arbetsrummet, biblioteket eller pysselrummet som jag tycker är så erbarmligt tråkigt. Om jag hade fått välja en riktigt önskedag med matte, var det här rätt nära fem stjärnor. Det enda som drog ner betyget en aning var att matte hela dagen var bästis med en blå plasthink, som hon kramade mer än hon kramade på mig.

Det där skulle visa sig vara startskottet för mattes närmare veckolånga ockupation av gästsängen. I början var det jätteskönt att matte och jag sov nere i gästrummet och jag slapp ligga och sparka på husse i himmelssängen hela natten (Dodo och jag hade delat upp övervakningen oss emellan så han ansvarade för husse och sovrummet). Men till och med jag började tycka det blev lite långtråkigt mot slutet att bara hänga på nedervåningen, även om det var nära till köket och jag nästan kunde se hundmatsäckarna från min position i sängen. En kväll smög jag därför faktiskt upp och tittade på tv med husse en stund bara för att få lite avbrott i tillvaron. 

De första dagarna var nämligen rätt mycket repetition av samma sak. Matte ägnade dygnets alla timmar åt att omväxlande sova och att sörpla nyponsoppa, blåbärssoppa och något konstigt saltvatten husse hade kokat ihop åt henne. Man tycker ju i och för sig han kunde hittat på något mer aptitligt att bjuda på än saltvatten nu när matte var sjuk och allt. Jag vet ju till exempel att matte älskar choklad och tårtor, så hade han ansträngt sig och istället gjort en chokladtårta hade matte kanske blivit frisk på ett kick? Vem som helst fattar ju att dricka tårar inte gjorde så mycket för tillfrisknandet i alla fall.

Men sen såg det lite mer hoppfullt ut ett kort ögonblick när matte började med fast föda igen - skorpor, bananer och kokt potatis - sånt gillar ju jag! Mattes magsäck hade tydligen krympt i tvätten under dom där dagarna i badrummet för hon behövde äta pyttesmå portioner precis hela dygnet runt. Det var matdags minst två gånger i timmen som gällde! Jag trodde ju självklart att min lycka nu var gjord, men tyvärr visade det sig rätt snabbt att dom nya mattiderna inte inkluderade mig och brorsan. Istället var det fortfarande husse som skulle ansvara för vår utfodring medan matte bodde i gästrummet. Han gjorde ett rätt bedrövligt jobb. Bara ner med skålen. Rakt upp och ner utan krusiduller. Inget lock och pock och fjäsk, ingen bebisröst som matte brukar prata till oss med, inte ens någon rapsolja på torrkulorna. Ja, vilka vedermödor vi fick utstå. Jag är förvånad att vi överlevde en sådan prövning.

Och lika mediokra blev våra morgonpromenader. Inga skogspromenader, ingen biltur, inget flexikoppel... Ibland orkade Dodo och jag knappt resa på oss för att gå ut på kvällsrundan trots att vi egentligen var rätt kissnödiga. Men husse gjorde inte som matte brukade göra när det är dags att gå ut. Han ropade till exempel inte: ”Vem vill gå ut och kiiiiiiissa?” och han glömde heja på Dodo med glada tillrop och klapp i händerna nerifrån stora hallen, så Dodo faktiskt kom ner för trappan istället för att fastna i hundsängen utanför sovrummet. Men jag ska ändå erkänna att allt inte var husses fel. Det bidrog ju en del också att det var jättekallt ute, med stormvindar och massor med snö varenda gång någon öppnade dörren. Jag vände på tröskeln flera gånger. När det sen dessutom var jättemörkt ute ovanpå allt var det ju kanske inte så konstigt att brorsan och jag hellre låg kvar bland dom varma filtarna och knep med blåsan. Det gick så långt att matte började oroa sig för att vi skulle få förstoppning eller urinsten om vi inte gick ut och gjorde det vi skulle, så då offrade vi oss till sist ändå. För mattes skull. Inte för att vi behövde.

När matte efter alldeles för många dagar (sex oändliga) vågade sig ut på en första, superkort kissrunda med mig och brorsan, var vi så glada och ystra att vi nästan drog omkull matte på blankisen trots att hon hade broddar på skorna. Och när matte sen till sist flyttade upp i stora sovrummet igen på svaga ben som med nöd och näppe klarade trappan, visste Dodos glädje inga gränser. Han är väldigt konservativ min bror, och tycker att allt helst skall vara som det alltid har varit, utan större överraskningar än om han kan lyckas tigga sig till något extra gott som topping på maten. Och jag är benägen att hålla med om att det får räcka med äventyr för ett bra tag framöver nu. Jag är ganska säker på att matte (och husse) håller med om den saken. Nu sparkar jag återigen på både husse och matte natten igenom och tar upp alldeles för mycket plats i sängen, medan Dodo snarkar bortifrån Biabädden i hörnet - och allt är precis exakt som det skall vara. Det vill säga alldeles alldeles underbart!

Lyckliga hälsningar princess Rekan, en numera mycket belåten mattegris
(a.k.a. Necesse's Eureka Ecce)

---

Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades aldrig i nr 1/2026 på grund av platsbrist. Nu har den legat i byrålådan länge nog.

---

en dyr sport

alla vet ju att ridning är en dyr sport även om man inte har en egen häst i stallet. hittills har jag klarat mig med ett par beiga ridbyxor, köpta på rea för 200 kr på ellos förra året, när jag inte hade börjat rida så regelbundet än. dom är förvånansvärt bra kvalitet och jättesköna trots att dom inte kommer från en riktig hästsportsbutik. men ibland behöver man ju ändå kunna tvätta, för hur snyggt det än är med ljusbeiga ridbyxor är dom inte så värst fläcktåliga när hästen gnuggar sig emot en efter ridpasset. man behöver absolut ha ett par extra när dom andra ligger i tvätten, och mina gamla mörkbruna ridbyxor är tyvärr numera alltför små för att bekvämt kunna stänga blixtlåset på. 

därför började jag kika runt på nätet efter ett par billiga på rea. men jag vill inte ha vare sig svarta, grå eller marinblå, vilket uteslöt majoriteten av sortimentet hos dom stora hästbutikerna. då kom jag på att det vore uschlans fint med ett par i lila, som ju är min favoritfärg. efter lite googlande kom jag på att jag sett ett par jättefina som jag bookmarkat för ett tag sedan. ett par drömmigt snygga med bling på som egentligen var lite dyra; dragon rhinestone full seat breeches från sync equestrian i en underbar ljuslila nyans. jag låter bilderna nedan tala för sig själva. 

eftersom portot från usa var lite dyrt och det kostade lika mycket oavsett om man köpte ett eller två par, blev det ju så klart två, så jag slipper portokostnaden igen när jag kommit på att jag absolut villhöver ha dom mörklila till hösten också. :D

handla lokalt

för att matcha mina nya fina ridstövlar (och slippa skav efter hårda textiltyglar) har jag införskaffat tunna svarta ridhandskar i vår lokala hästaffär. skönt att kunna prova storleken ordentligt istället för att köpa på nätet. dessutom ska man ju gärna stödja sina lokala butiker om man kan! till vintern måste jag absolut skaffa ett par varma vinterridhandskar också då jag lätt blir stelfrusen om fingrarna och får svårt att hålla i tyglarna (något jag märkte på sista islandshästritten jag gjorde i slutet av oktober).

att se bättre ut

tidigare har vi tvingats ha fönsterluckorna för fönstren i klädkammaren, både som insynsskydd men också för att skydda kläderna från att bli solblekta. praktiskt men lite instängt och mörkt.

nu har vi löst problemet med fönsterfilm från temu istället. skyddar mot sol och insyn men släpper in ljus och gör att hela rummet får en helt annan atmosfär! vi ska göra motsvarande på fönstren i rummet bredvid som ju är vårt blivande badrum. en enkel, snygg och billig lösning som gick på ett kick att få till.

 

snygg och säker i sadeln

jag har nog världens bästa svärmor och svärfar! jag har nyligen tagit upp ridningen lite mer regelbundet med privatlektioner varje vecka, därför var det lätt att bestämma vad jag skulle göra med dom generösa födelsedagspengarna jag fått. dom räckte till både fina svarta ridstövlar som jag längtat efter hela livet (när jag var liten och gick på ridskola var det konstläder som gällde eftersom man växte ur dom så fort) samt ett snyggt och smidigt ryggskydd (falltekniken är ju inte riktigt vad den en gång var nu när man är 50-plussare. dessutom rider jag numera en häst vid namn morran med en mankhöjd på hela 176 cm, och inte små söta C- och D-ponnies längre). tusen tack!

ketchupeffekten

igår, mitt i värsta värmeböljan, kom äntligen min rosbeställning från jurmala rozes! tack och lov verkade rosorna (föga förvånande) medtagna av strapatsen, men ändå i någorlunda gott skick. dom ska nog repa sig med lite vatten och skugga några dagar. ska ju ändå få bo i kruka och bygga rötter innan dom kommer ner i trädgårdslandet till hösten. hur jag ska orka med att gräva 26 stora rosgropar är således ett senare problem.

inte direkt lättare

nu tänker jag om helt gällande garderoben! det var nånting med blomdekoren på dörrspeglarna som inte satt helt rätt, trots att jag redan köpt två stycken rullar som ligger redo i pysselrummet. här kommer ytterligare några val att ta ställning till. trodde det skulle göra saken lättare, men ack vad jag bedrog mig! just nu leder dom gråblå och det grågröna, fast visst vore det roligt med ett puderrosa skåp också eftersom jag har två mindre skåp som skall få bli just gråblå/grågröna. 

mest irriterad är jag på färg nummer två, den som ser grålila ut. färgen är från annie sloan och heter "antoinette". den påstås vara i en rosa nyans; "inspirationen till denna kulör kom från färgerna på väggar och dekorationer i de franska 1700-talens hem och inredning. en mjuk och ljuvligt rosa kulört..."

vet dock inte i vilket universum den ser rosa ut för mitt uppmålade färgprov ser mest grå(t)lila ut. kanske har jag fått färgburkar som är felmärkta?  sitter i alla fall med 2 liter färg som jag inte vet vad jag ska göra med. risken finns att jag kommer störa mig för evigt om jag målar skåpet i det ändå. inte för att färgen egentligen är ful, men för att den inte är vad jag trodde när jag köpte burkarna. *besviken*