En morgon, precis efter frukost, blev matte plötsligt och av oförklarlig anledning lite under isen och sprang in i badrummet med något stressat i blicken. Jag sprang självklart efter, då det ligger i mitt egenintresse att ständigt hålla koll på mattes varande och mående. Men hon hade stängt dörren så jag kunde inte följa med in på toaletten som jag alltid brukar göra, utan tvingades stå utanför dörren och hålla vakt istället. Där inifrån kom en massa konstiga ljud och det lät som matte höll på med raketforskning samtidigt som hon brottades med en uppretad T-rex. Jag hann bli riktigt orolig medan jag försökte förstå vad som egentligen pågick. Det lät absolut som matte hade behövt min hjälp med den där T-rexen i alla fall.
Sen kom matte tack och lov ut igen, men hon var inte riktigt sitt gamla vanliga jag och såg lite blek ut om nosen. Resten av dagen tillbringade hon nere i gästrummet under en filt med jämna avbrott för hemliga besök i badrummet. Jag tyckte det var en rätt bra dag på det stora hela - förutom när jag tvingades vara åtskild från matte under hennes hemliga badrumsbesök - då jag äntligen fick tillbringa hela dagen i sängen med matte och bara ligga nära. Hon gjort inte tillstymmelse till försök att rymma till arbetsrummet, biblioteket eller pysselrummet som jag tycker är så erbarmligt tråkigt. Om jag hade fått välja en riktigt önskedag med matte, var det här rätt nära fem stjärnor. Det enda som drog ner betyget en aning var att matte hela dagen var bästis med en blå plasthink, som hon kramade mer än hon kramade på mig.
Det där skulle visa sig vara startskottet för mattes närmare veckolånga ockupation av gästsängen. I början var det jätteskönt att matte och jag sov nere i gästrummet och jag slapp ligga och sparka på husse i himmelssängen hela natten (Dodo och jag hade delat upp övervakningen oss emellan så han ansvarade för husse och sovrummet). Men till och med jag började tycka det blev lite långtråkigt mot slutet att bara hänga på nedervåningen, även om det var nära till köket och jag nästan kunde se hundmatsäckarna från min position i sängen. En kväll smög jag därför faktiskt upp och tittade på tv med husse en stund bara för att få lite avbrott i tillvaron.
De första dagarna var nämligen rätt mycket repetition av samma sak. Matte ägnade dygnets alla timmar åt att omväxlande sova och att sörpla nyponsoppa, blåbärssoppa och något konstigt saltvatten husse hade kokat ihop åt henne. Man tycker ju i och för sig han kunde hittat på något mer aptitligt att bjuda på än saltvatten nu när matte var sjuk och allt. Jag vet ju till exempel att matte älskar choklad och tårtor, så hade han ansträngt sig och istället gjort en chokladtårta hade matte kanske blivit frisk på ett kick? Vem som helst fattar ju att dricka tårar inte gjorde så mycket för tillfrisknandet i alla fall.
Men sen såg det lite mer hoppfullt ut ett kort ögonblick när matte började med fast föda igen - skorpor, bananer och kokt potatis - sånt gillar ju jag! Mattes magsäck hade tydligen krympt i tvätten under dom där dagarna i badrummet för hon behövde äta pyttesmå portioner precis hela dygnet runt. Det var matdags minst två gånger i timmen som gällde! Jag trodde ju självklart att min lycka nu var gjord, men tyvärr visade det sig rätt snabbt att dom nya mattiderna inte inkluderade mig och brorsan. Istället var det fortfarande husse som skulle ansvara för vår utfodring medan matte bodde i gästrummet. Han gjorde ett rätt bedrövligt jobb. Bara ner med skålen. Rakt upp och ner utan krusiduller. Inget lock och pock och fjäsk, ingen bebisröst som matte brukar prata till oss med, inte ens någon rapsolja på torrkulorna. Ja, vilka vedermödor vi fick utstå. Jag är förvånad att vi överlevde en sådan prövning.
Och lika mediokra blev våra morgonpromenader. Inga skogspromenader, ingen biltur, inget flexikoppel... Ibland orkade Dodo och jag knappt resa på oss för att gå ut på kvällsrundan trots att vi egentligen var rätt kissnödiga. Men husse gjorde inte som matte brukade göra när det är dags att gå ut. Han ropade till exempel inte: ”Vem vill gå ut och kiiiiiiissa?” och han glömde heja på Dodo med glada tillrop och klapp i händerna nerifrån stora hallen, så Dodo faktiskt kom ner för trappan istället för att fastna i hundsängen utanför sovrummet. Men jag ska ändå erkänna att allt inte var husses fel. Det bidrog ju en del också att det var jättekallt ute, med stormvindar och massor med snö varenda gång någon öppnade dörren. Jag vände på tröskeln flera gånger. När det sen dessutom var jättemörkt ute ovanpå allt var det ju kanske inte så konstigt att brorsan och jag hellre låg kvar bland dom varma filtarna och knep med blåsan. Det gick så långt att matte började oroa sig för att vi skulle få förstoppning eller urinsten om vi inte gick ut och gjorde det vi skulle, så då offrade vi oss till sist ändå. För mattes skull. Inte för att vi behövde.
När matte efter alldeles för många dagar (sex oändliga) vågade sig ut på en första, superkort kissrunda med mig och brorsan, var vi så glada och ystra att vi nästan drog omkull matte på blankisen trots att hon hade broddar på skorna. Och när matte sen till sist flyttade upp i stora sovrummet igen på svaga ben som med nöd och näppe klarade trappan, visste Dodos glädje inga gränser. Han är väldigt konservativ min bror, och tycker att allt helst skall vara som det alltid har varit, utan större överraskningar än om han kan lyckas tigga sig till något extra gott som topping på maten. Och jag är benägen att hålla med om att det får räcka med äventyr för ett bra tag framöver nu. Jag är ganska säker på att matte (och husse) håller med om den saken. Nu sparkar jag återigen på både husse och matte natten igenom och tar upp alldeles för mycket plats i sängen, medan Dodo snarkar bortifrån Biabädden i hörnet - och allt är precis exakt som det skall vara. Det vill säga alldeles alldeles underbart!
Lyckliga hälsningar princess Rekan, en numera mycket belåten mattegris
(a.k.a. Necesse's Eureka Ecce)
Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades aldrig i nr 1/2026 på grund av platsbrist. Nu har den legat i byrålådan länge nog.
