Hej allihop!
Det har varit ett par intensiva månader sedan jag skrev sist. Småkillarna har hunnit bli tio månader nu och är nog på gång att bli könsmogna. Fast dom har inte börjat lyfta på benen när dom kissar ännu. Själv var jag väldigt tidig med det där och lyfte på benet redan när jag kom till matte vid 15 veckor. Jag tyckte inte det var så mycket att orda om. Det kändes bara mer bekvämt att stå med ett ben i luften. Att sitta ner och kissa kan man lämna åt tjejerna tänkte jag. Ganska ofta när jag kissar blir det varmt och skönt på frambenen. Fast jag vet inte riktigt varför. Matte blir lite trött och kallar mig PissNisse ibland och säger att det är för att jag inte vinklar ut benet ordentligt när jag kissar. Men jag lyfter det ju jättehögt rakt upp (flera centimeter minst), vinkla det också känns väl lite överdrivet eller? Det är ju inte yoga jag håller på med.
Hur som helst brukar matte vilja ta med mig in i hemska duschen efteråt. Det är för att jag inte ska bli gul om benen säger hon. Jag vet inte varför jag skulle bli det, det är väl bara kycklingar som brukar vara gula? (Färgar dom av sig kanske? Men jag har inte träffat några kycklingar, bara grannens höns och dom är mest bruna och vita vad jag kan minnas.) Idag på morgonpromenaden blev det till och med varmt och skönt om magen en gång! Matte säger att hon inte förstår hur jag bär mig åt. Det vet inte jag heller. Jag kanske är en naturbegåvning helt enkelt? Vad det nu är jag gör som är så anmärkningsvärt. Men det är roligt att få känna sig lite speciell ibland.
Småkillarna är också lite speciella kan man säga. Fast på ett annat sätt. Det tog över två månader för dom att bli rumsrena (detta skall jämföras med Fergus mycket svårslagna fyra dagar och jag själv med två veckor)! Åtminstone för Seamus, han var allra värst. Han läckte som ett såll dygnet runt innan han lärde sig knipa, och därefter skulle han gå ut flera gånger under natten för att kissa och bajsa. Då fick matte bara sova två timmar per natt i genomsnitt. Hon såg rätt sliten ut ett tag och var inte lika rolig som annars. Förr i tiden hade matte ibland lila färg ovanpå ögonen. Numera har det lila liksom halkat ner och hon är mest lila under ögonen istället. Inte riktigt lika klädsamt tycker jag. Men berätta inte för matte att jag sa det, då kanske hon blir ledsen.
Seamus ska fortfarande allt som oftast gå ut och kissa på natten, både en och två gånger, trots att matte försöker trixa med mattiderna, senarelägga sista kissrundan och ibland tömma vattenskålarna på kvällen. Om Seamus mot all förmodan sover igenom hela natten (det har nog hänt två gånger) ser matte alldeles lycklig ut, som om hon har vunnit på lotteri. Även om vi väcker henne före klockan sju nästa morgon. Duncan däremot har stålblåsa säger matte. Han kan hålla sig hur länge som helst, precis som vi storkillar.
Allt detta nattkissande (samt det faktum att småkillarna inte vågar gå upp för trappan till övervåningen ännu) gör att vi alla fortfarande tränger ihop oss nere i gästrummet på bottenvåningen. Fergus hänger mer med oss nu när småkillarna vuxit till sig och inte är lika jobbiga längre. Men oftast vill han ändå sova uppe i stora sovgemaket på övervåningen, precis som han alltid har gjort. När Fergus vaknar runt sjutiden har han numera alltid samma morgonrutiner. Han ställer sig längst upp ovanför trappan och sjunger för full hals för att deklamera att en ny dag har grytt (och att han nog behöver kissa). När han har sjungit klart efter några minuter kommer han sakta skridande ner för trappan för att mottaga sina undersåtars och sina tjänares hyllningar. Fast ibland fortsätter han att sjunga i all evighet och då kan matte eller jag behöva komma upp för trappan och hämta honom. Han kan vara lite divig av sig faktiskt. Därefter brukar vi alla bli utsläppta i trädgården för att vi ska kunna kissa och sånt medan matte och husse gör sig i ordning.
Men Fergus stannar alltid precis utanför ytterdörren, i närheten av badrumsfönstret, där han låter del två av sin morgon-aria ljuda över nejden medan husse och matte stressar med tandborstningen. Fergus kan nämligen inte kissa eller bajsa i trädgården har han bestämt. Detta kan endast göras i nödfall då det är väldigt sent på kvällen och/eller riktigt ruskväder ute. Annars kniper han tills det blir en ordentlig morgonpromenad. Inte förhandlingsbart. Dessa dyrbara gåvor från kungen skall nämligen endast spridas där det kan komma till allmänhetens nytta och nöje, och helst så långt bort från rikets (tomtens) gränser som möjligt. Jag har redan börjat träna mig på dom kungliga plikterna, så jag är redo att ta över kronan när det väl blir dags. Jag brukar därför också knipa allt vad jag kan före morgonpromenaden så jag har extra mycket att dela med mig av. Resten av dagen är inte lika viktigt, då använder jag slottsträdgården istället precis som småkillarna.
Tydligen är det som kommer ut bakvägen från oss kungligheter väldigt eftertraktansvärt och kanske till och med guld värt, för matte samlar alltid noga upp allt vi producerar och förpackar det enskilt i små svarta påsar som hon försiktigt stoppar i fickan och bär hem igen. Kanske inte helt konstigt ändå, för man har ju hört att det finns fåglar som värper guldägg och själv gjorde jag ju guldglittriga bajskorvar efter att jag ätit upp hela det där Fortiflora-paketet som ni kanske minns. Sen sparar i alla fall matte alla påsarna i ett stort grönt kassaskåp av plast som står ute i trädgården. En gång varannan vecka kommer en stor bil och tar hand om innehållet för att vi ska kunna fylla på mer. Men vad som sedan händer med påsarna vet jag inte. Kanske ställs dom ut på museer runt om i världen? Kanske säljs dom till Tyskland? Dom gillar kungligheter där har jag hört. I alla fall skogens konung…
Nu blev jag visst rätt hungrig av allt detta pratande. Ska se om jag kan övertala matte att servera oss slottstek till middag. På återseende!
/Angus, en väldigt speciell hjorthund
(aka Crathlint Erskine Eónan)
Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 1/2020.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar