Hej alla mina fans! För några veckor sedan sa matte att vi skulle iväg på hjorthunds- promenad. Jag trodde först hon menade att vi skulle åka till skogen här hemma, men det gör vi ju rätt ofta ändå så kanske behövde hon inte hetsa upp sig riktigt så mycket över detta? Men när husse och matte sen stuvade in oss i två olika bilar förstod jag att det var något helt annat på gång, för det gör dom bara om vi ska åka långt. Efter en ganska lagom bilresa på någon halvtimme eller så (jag vet inte så noga för jag sov hela vägen) var vi framme på ett ställe där jag aldrig varit förut. När vi blev utsläppta ur bilen förstod vi varför matte varit så exalterad - det var fullt med andra hjorthundar där! Och tjejer fanns det också! Det var som att komma till himlen! Vi blev alla helt hysteriska av lycka och kunde absolut inte uppföra oss. Inte ens Fergus som ju är gammal och borde veta bättre. Vår beryktade värdighet var fullkomligt som bortblåst. Jag tror matte försökte banna oss, men jag lyssnade inte på det örat. Jag hade fullt upp med att flörta med en snygg tik längre bort på vägen och försöka få hennes mailadress.
Innan själva promenaden drog igång, blev det en lång och utdragen väntan på några senkomna eftersläntrare som tydligen kört vilse, så vi i Piporkestern bestämde oss för att stå för lite underhållning och framförde ett gäng gamla och nya favoritnummer medan publiken storögt och vördnadsfullt tittade på på behörigt avstånd. Både Fergus och jag drogs med i stundens hetta och jammade loss ordentligt. Vi fick till några riktigt bra arior faktiskt. Det blir nog en extended remix på vår kommande skiva. Men jag tror matte tyckte det var lite pinsamt med all uppmärksamhet, för vi fick stå nere i diket och sjunga. Men matte, bara för att vi heter Piporkestern, betyder det inte att vi passar nere i orkesterdiket! Vi är fyra primadonnor som alla hör hemma uppe på scenen. Nästa gång skall jag kräva att vi åtminstone får stå uppe på motorhuven och uppträda, så att även dom längst bak kan se oss ordentligt. Vi brukar inte få göra det för matte, för hon hävdar att det blir repor i lacken. Men när vi är kända och åker på världsturné till våren tjänar vi nog så mycket pengar att vi kan köpa matte en ny bil (en fläskig turnébuss fylld med lyxiga hundsängar inuti och våra silhuetter i guld på utsidan vore nåt). Eller i alla fall kosta på den gamla bilen en lackskyddsbehandling.
Under själva promenaden fick vi fyra gå en rejäl bit bakom alla dom andra ekipagen. Utom synhåll faktiskt. Kanske är det detta som i underhållningsbranschen kallas att gå “backstage”? Back betyder ju i alla fall bakom på engelska, så mycket vet jag. Men då kunde vi i alla fall passa på att pusta ut och koppla av en stund och slippa tänka på vår image en stund. Det är nämligen rätt jobbigt att vara kändis också. Man måste till exempel strutta omkring och blåsa upp sig ordentligt samtidigt som man kommer ihåg att hålla in magen (man vet aldrig när någon plötsligt tar en bild). Sånt blir lätt lite ansträngande i längden. Efter promenaden blev det efterfest vid parkeringen. Fast vi fick inte vara med och mingla med publiken och skriva autografer, för matte sa att vi var tvungna att gå och sätta oss i logen istället. Men logen var tydligen bara ett lite finare ord för bilen upptäckte jag sen. Dä kände jag mig lite lurad på konfekten. Som tur var kunde jag ändå prata med den snygga tiken genom bilfönstret, som matte intet ont anande hade vevat ner åt oss för att det inte skulle bli för varmt. Jag var faktiskt väldigt nära att lyckas med ett slugt rymningsförsök, om bara inte matte hade kommit på mig i sista sekunden med ena benet utanför…
Glitter, glamour och skrikande fans i alla ära, men det är också viktigt att ha något att falla tillbaka på när man tröttnat på all uppståndelse. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag är ju bra på så mycket. Springa jättefort, se söt ut, ge folk örontvättar, bajsa (ja det är sant att jag kan göra minst tre högar på morgonpromenaden, ibland fem om jag anstränger mig), vara i vägen, dra i kopplet, gräva upp gräsmattan… Jag har så många olika talanger att det är svårt att veta vad man ska satsa på riktigt.
Förresten fick vi aldrig det där grävjobbet för mattes växthus jag pratade om tidigare. Hon tog hit Håkan istället. Tydligen för att han har en jättestor grävskopa. Onödigt tycker jag, då vi grabbar verkligen visat framtassarna och gjorde flera jättebra gratisjobb precis innan upphandlingen. Jag måste säga att jag och småkillarna till en början var jättebesvikna. Men vi älskar ju matte ändå, så nu jobbar vi på en överraskning åt henne istället, som tack för att hon är vår manager och sköter all beundrarpost. Vi håller på och gräver ett par stora fina trädgårdsdammar, för vi vet att matte gillar sånt, gärna med näckrosor i och så. Vi har redan en rätt stor grop utanför ytterdörren och en ännu större borta vid stora gräsmattan. Duncan har jobbat outtröttligt där. När matte frågar vad vi håller på med, svarar vi bara att det är björnfällor. Det verkar hon gå på. Tur att hon är så lättlurad, matte! Det gör det enklare att ha hemlisar.
Det är av yttersta vikt att vi får jobba ostört utan att matte kommer och skyfflar tillbaka jorden vi nyss grävt upp hela tiden. Vi måste nämligen gräva groparna ganska djupa, för istället för guldfiskar och koikarpar och sånt trams, så tänkte vi köpa några ägg från Nessie, det skotska sjöodjuret ni vet (det var för övrigt min idé). Det borde väl gå att få tag i på Ebay, eller? Matte brukar alltid säga att man kan köpa nästan vad som helst där. Vi ska bara komma på ett sätt att låna mattes dator och hennes kontokort utan att hon märker det (vi har ju inte lyckats tjata oss till ett förskott på skivintäkterna ännu). Hoppas bara matte har tillräckligt med pengar på kontot, för vi har ju ingen aning om hur mycket såna där ägg kan kosta. Kanske kan vi få mängdrabatt om vi köper fler? Men lite jobbigt om vi råkar övertrassera kontot och det plötsligt dyker upp jobbiga kravbrev från banken innan vi hunnit avslöja presenten. Men matte älskar ju som bekant allt som kommer från Skottland, så hon förlåter oss nog rätt snabbt. Har vi tur blir hon kanske så rörd och tårögd av tacksamhet över vår omtanke och välvilja att hon låter oss äta leverpastej och chokladtårta till frukost varje dag?
Nej, nu måste jag sluta. Det är visst min tur att ta ett pass i grävgropen.
/Angus - tonårsidolen
(aka Crathlint Erskine Eónan)
Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 3/2020.
