Angus här igen med en lägesrapport. Jag har hunnit bli 1,5 år nu och matte säger att jag är i trotsåldern, vad det nu betyder. En riktig tonårsslyngel tydligen. Själv tycker jag inte att jag är ett dugg besvärlig, Jag har bara en väldigt stark vilja. Att veta vad man vill här i världen, det måste väl ändå vara en bra sak? Dessutom har jag minsann hört att matte var rätt besvärlig och egensinnig som tonåring hon med. Det måste hon ha glömt bort.
Matte hävdar bestämt att vi faktiskt hade kommit överrens om betydelsen av vissa ord, som till exempel stanna, nej och hit. Och att man inte får dra i kopplet eller hoppa upp på folk när man hälsar. Det kan jag inte alls komma ihåg att vi gjort. Jag tycker mest hon pratar rena grekiskan. Dessutom tycker jag matte är lite gnällig. Jag kan ju faktiskt flera viktiga ord som mat, godis, åka bil och promenad. Eller bra, duktig, söt och varsågod. Ibland minns jag betydelsen av ordet spotta också. Men man kan ju inte förväntas komma ihåg allt man en gång lärt sig heller (fråga bara matte hur många franska glosor hon har glömt bort genom åren)!
Faktum är att just nu har jag hela huvudet fullt av en enda sak - tjejer! Och eftersom jag har ett ganska litet huvud får det inte plats med så mycket annat trams. Det bor nämligen två jättesnygga tikar bara tvärs över vägen. Dom måste jag alltid stanna och spana lite efter när vi går förbi. Den ena heter Molly och är brun och svart med kort blank päls (jag är rätt säker på att brorsan är kär i henne också). Den andra, Ayra, är en jättelurvig sak som mest ser ut som en vit pälsboll. Fast kanske inte riktigt lika vit nu när det börjar bli rolig lervälling ute, faktiskt mer gräbrun nu när jag tänker efter. Men båda två är jättesnygga på sitt sätt och roliga att leka med även om dom är väldigt olika. Vi hundar är inte så petiga när det kommer till ålder eller utseende som ni människor är. Där har ni något att lära av oss hundar!
Apropå utseendefixering, min danska uppfödare ville gärna få mig bedömd i ringen någon gång, sa hon. Vad det nu skulle vara bra för, jag vet ju redan att jag är sötast i hela världen (det säger alltid matte i alla fall och det är tydligen därför jag kommer undan med alla hyss och dumheter jag har för mig). När jag var en liten valp var jag hiskeligt rädd för främmande människor (när jag träffade svärmor första gången kissade jag till och med på mig lite inomhus). Matte gissar att det berodde på en väldigt ingående veterinärbesiktning som skedde precis dagen efter att jag kommit till Sverige. För även om veterinären nog egentligen var ganska snäll, är det ju inte så där hiskeligt roligt att bli petad och klämd på väldigt ingående av en vilt främmande människa man aldrig träffat. Till och med mina kronjuveler skulle hon inspektera! Då trodde jag först att alla svenskar var så där oförskämt påflugna av sig, så jag var på min vakt ganska länge. Folk jag träffat en gång tidigare gick dock bra, det var bara främlingar jag blängde misstänksamt på, gömd bakom mattes ben. Så det var liksom ingen idé att prova på utställning om jag inte först fått lov att träffa domaren redan dagen innan, hävdade matte.
Nu har jag dock kommit på att främmande människor är jättespännande! Helst vill jag hälsa på alla jag ser, det är bäst att hålla i något stadigt när jag kommer farande. Så nu är det istället ingen idé att prova på utställningsringen förrän jag har lärt mig uppföra mig ordentligt, säger matte. Hon är rädd att jag ska välta domaren när jag försöker slicka honom eller henne i öronen, jaga efter dom andra hundarna i ringen och börja brottas eller skämma ut oss i största allmänhet. Men hur ska hon ha det människan? Blir hon då aldrig nöjd?
Jag har dock hört att det finns massor med snygga tjejer på såna där tillställningar, så det vore ju lite roligt att delta någon gång. Kanske ska jag försöka låtsas samarbeta med matte lite så jag får lov att åka dit? När vi väl är där är det ju för sent att stanna hemma som man säger. Lite roligt vore det ju ändå att få ett pappersbevis på vilken bedårande profil, uttrycksfulla ögon och rasande älskvärt sätt jag har. Då kanske matte förstår att jag är värd den där leverpastejmackan som hon så snålt vägrar dela med sig av varje morgon. Oj, vad hungrig jag blev av allt detta pratande. Dags att gå och inspektera kylskåpet tror jag.
/Angus - charmören
(aka Crathlint Erskine Eónan)
Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 1/2019.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar