Nu är det nog hög tid att alla får stifta min eminenta bekantskap. Enligt matte är jag nämligen världens sötaste, världens busigaste och just nu även världens jobbigaste hjorthund. Ett och ett halvt år har jag hunnit fylla, en rätt bra ålder tycker jag. Jag kallas för Angus, fast egentligen heter jag något annat, ett långt och ståtligt namn som sig bör. Jag har en storebror också som heter Fergus. Men nog om honom nu, det är mig det här ska handla om.
Matte envisas med att kalla mig och brorsan för sina småprinsar, men det gillar jag inte. Jag ska ju bli kung en vacker dag, så det är lika bra att folk lär sig säga rätt redan nu, tänker jag. Min allra bästa vän kommer från Frankrike och heter Arran, men matte brukar säga “le dauphin” istället. Det betyder kronprins på franska och det passar ju bra. Det gäller nämligen att umgås i rätt kretsar om man ska bli kung har jag hört.
Ibland kallar matte mig för “the destroyer” också. Det har tydligen någonting att göra med att jag förstör alla mina leksaker. Något som hon bestämt hävdar att Fergus aldrig gjorde som ung. Men jag vill ju bara se hur dom ser ut inuti! Om jag inte blir kung ska jag nämligen bli kirurg. Då måste man ju veta sånt.
Annars kan jag tänka mig att bli hopphäst också. Jag är jättebra på att hoppa! Jag hoppar enkelt över både kompostgaller och trädgårdshäckar. Jag har väldigt bra bakbensföring säger matte, fast hon låter inte helt imponerad ändå. Konstigt tycker jag, eftersom hon alltid ville ha en egen hopphäst när hon var yngre. Nu har hon ju fått en hopphund istället och det måste ju vara ännu bättre – det är ju faktiskt två önskningar i en!
Matte och husse håller på att bygga ett jättehögt trästaket runt ägorna. Det ska jag tydligen inte kunna hoppa över inbillar dom sig (men jag är ganska säker på att jag kan om jag bara vill och tar lite sats). Jag får tydligen inte vara ute och leka i trädgården själv förrän staketet är färdigt. Vet inte varför det ska ta sån evinnerlig tid att få klart. Eller varför vi behöver ett staket överhuvud taget. Matte säger att det är för att jag rymmer annars. Jag rymmer väl inte alls, jag bara utforskar närmiljön lite. Man måste ju hålla koll på sina närmaste grannar ifall man vill expandera sitt kungarike lite i framtiden.
Matte skrattar och säger att jag kanske borde heta Napoleon istället. Napoleon var tydligen en liten fransman med stora ambitioner. Jag vet inte riktigt vad det har med mig att göra. Jag är ju dansk. Dessutom var han ju aldrig kung heller efter vad jag förstått. Och om det skulle vara en anspelning på min något ringa kroppshöjd, vill jag bara påpeka att det ger mig en mycket eftertraktad låg tyngdpunkt. Perfekt när man brottas med brorsan som är hög och ranglig med smala giraffben.
Själv skulle jag egentligen vilja ha fler undersåtar än bara husse, matte och storebrorsan att köra med. Jag tycker det vore perfekt om min franske bff kunde flytta hit och bo hos oss istället för uppe i Nyköping. Tänk så mycket bus vi skulle kunna hitta på! Men det går tydligen inte för då blir hans matte och husse ledsna. Men jag tänkte att dom kanske kunde få min pipanka i utbyte om dom vill? Den kan jag nog avvara, den är ju ändå rätt trasig vid det här laget. Dessutom är jag ju rätt bra på att pipa själv…
Matte försökte faktiskt skaffa mig en nästan jämnårig lillebror istället. Han behövde tydligen ett nytt hem. Jag tyckte det lät jättebra att han skulle bo här hos oss istället. Matte och husse tyckte det också. Vad Fergus tyckte vet jag inte riktigt men han gillade ju att ha en stor flock att vaka över när Hermes och Arran var här på besök så det var säkert okej. Men sen såg matte ledsen ut en dag och sa att någon bestämt att han skulle bo i Tyskland istället. Det vet jag inte var det ligger, mer än att det är långt bort och att dom pratar konstigt där. Hur ska han då förstå vad dom säger?
Nej, plikten kallar. Nu måste jag iväg och ta itu med lite statsangelägenheter tror jag. På återseende.
/Angus, King of Scots
(aka Crathlint Erskine Eónan)
Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 4/2018.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar