Hej alla mina beundrare! Idag skall vi prata om ett av mina absoluta favoritämnen, nämligen bajs! Jag älskar bajs i alla varianter, dock är matte helt oförstående inför denna delikatess. Människor har uppenbart inte lika välutvecklad palett som vi i hundsläktet har. Överst på min favoritlista återfinns först och främst kattbajs i alla dess former; alltifrån mjukt och krämigt till en lite fastare konsistens, nygjort, vällagrat eller frystorkat - allt har sin egen speciella charm.
Men jag säger definitivt heller inte nej tack till en munfull kobajs, hästbajs, rådjursbajs eller en och annan harlort som jag hinner sluka i förbifarten utan att matte ser. När man bor på landet, granne med en kobonde, är möjligheterna till underbara smakupplevelser ypperliga, nästintill obegränsade! Flytgödsel som spridits ute på åkrarna, eller ensilage som tappats på vägen när traktorn åkt förbi, det är aldrig svårt att få tag på godsaker! Dessutom har ju matte en helt enorm komposthög på tomten, där jag alltsom oftast lyckas sluka halvruttet gräs och andra godsaker helt ostört innan matte kommer på mig på fel sida avspärrningen.
Men varje gång jag har försett mig från ”naturens skafferi”, tex om grannens stallkatter har lämnat något oemotståndligt i buskarna jag råkar passera på kvällspromenaden, blir matte alldeles oresonlig och kräver att jag går raka vägen in och sanerar munnen innan hon vill ta emot några av mina blöta pussar i ansiktet. Hon brukar tvinga mig att borsta tänderna, vilket är illa nog, och än värre blir det av den där illasmakande gele’geggan hon har på tandborsten, det tar ju helt bort den goda smaken jag har kvar i munnen! Vilket tydligen är precis meningen, enligt matte. Jag förstår mig verkligen inte på människorna ibland! Vi är ständigt oense i den här frågan och matte vägrar att se det från mitt perspektiv. Jag förstår inte varför hon förvägrar mig detta enkla nöje i min annars så kulinariskt torftiga tillvaro.
En annan sak matte ofta hetsar upp sig över, är det här med sovplatser. Jag tycker det är min självklara rätt som varandes prinsessa att sova utsträckt i den stora himmelssängen om nätterna. Men matte klagar på att jag sprider ut mig lika obevekligt som en inlandsis och sakta men obönhörligt tar över hela sängen under natten, så att hon till sist tvingas ligga hopknycklad i en avancerad origamiutgåva.
Rätt ofta går hon upp mitt i natten och puttar och knuffar på mig allt hon kan, i ett försök att återta besittningsrätten av den vänstra sänghalvan, fast jag inte upptar mer än blygsamma 88% eller så. Men det har hon inget för, för hon lyckas aldrig rubba mig så mycket som en millimeter. Jag brukar faktiskt inte ens vakna, trots hennes ansträngningar. Hon hävdar att det är som att försöka flytta på en betongsugga och hon hotar ofta med att hon borde skaffa en chihuahua istället. Men det där tror jag inte ett ögonblick på! Vad ska hon med en chihuahua till, när hon har mig som ju är alldeles, alldeles underbar precis mest hela tiden?
Därtill brukar hon klaga på att det är alldeles för varmt med mig i sängen också, att det är som att sova bredvid en masugn. Till och med i vintras, fast hon bara hade sommartäcke och det minsann snöade utanför fönstret var det tydligen för varmt. Men istället för att klaga, tycker jag hon borde vara tacksam för att jag håller nere uppvärmningskostnaderna. Elen är ju så sanslöst dyr numera har jag hört.
Sen drömmer jag tydligen väldigt mycket och livligt på nätterna också. Inte för att jag riktigt minns om vad, men härom natten påstod matte att det hade varit som att ha en skenande galopphäst i ryggslutet. Då hade hon till sist tagit sin kudde och gått ner i gästrummet för att sova, men där låg redan brorsan på diagonalen och han hade inte en tanke på att flytta sig han heller. Jag vet inte vad matte gjorde sen, men hon såg lite trött ut nästa dag.
Jag är turligt nog alldeles särdeles bra på Tetris (jag innehar faktiskt världsrekordet för hjorthundar), och dessutom fantastisk på matematiska beräkningar och ekvationer och sånt. Jag har nyligen tagit fram något jag kallar för ”Linjalmodellen”, vilket innebär att om människorna (främst matte) rätar ut sina armar och ben och håller dom raka, tätt ihop intill kroppen, tar deras kroppar mycket mindre plats i sängen. Om matte bara anammade mina vetenskapliga upptäckter, och höll in magen lite extra också, så skulle hon mycket väl rymmas på de 22 centimeter längs med sängkanten som jag så generöst har dedikerat åt henne (även fast hon tydligen gått upp tre kilo sen jul). Då kan jag få nyttja de resterande 78 centimetrarna av hennes sänghalva ifred utan att behöva brottas så mycket. Om husse dessutom valde att sova enligt Linjalen skulle det vara allldeles, alldeles underbart om nätterna! Då kunde jag faktiskt få sträcka ut mina långa giraffben ifred utan att bli störd hela natten. Brilliant lösning om jag får säga det själv.
Tillsammans med min lärljunge Dodo har vi även tagit fram två alternativa sovställningar åt våra människor, som vi valt att kalla ”Vinkelhaken” och ”Tumstocken” (ibland även känd som ”Dragspelet”). Vinkelhaken är en vidareutveckling av Linjalen, där matte sover i en 90-gradersvinkel med ryggen upptryckt mot huvudgaveln och benen längs med långsidan precis som tidigare. Den är nog Dodos favorit! Tumstocken är faktiskt en hopvikbar vidareutveckling av Linjalen, där matte får nöja sig med att sicksacka ihop sig på den övre halvan av sängen. I gengäld får hon dock lite mer än bara 22 cm på bredden. Mycket generöst.
Men matte (och delvis även husse) motsätter sig å det bestämdaste att ens försöka sova enligt Linjalmodellen eller någon av de andra beprövade metoderna. Ingen av dom verkar uppenbarligen kunna ta till sig vetenskapliga bevis. Någon annan där ute som har liknande problem med sina människor, eller är det bara jag som är extra otursdrabbad? Fast jag har ju hört att även andra prinsessor haft vissa sömnproblem (om än av annan karaktär). Det kanske är något man får leva med som varandes prinsessa?
/Princess Rekan (a.k.a Necesse’s Eureka Ecce)
Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 1/2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar