sankt seamus och draken

jag vet inte hur ni andra har det hemma, men här på slottet bor det en jätteläskig svartgrön drake. den har en lång, bepansrad och ormliknande hals och en ännu längre svans som piskande ringlar sig genom alla rum. den har sin håla bakom en dörr i stora hallen och för det mesta sover den tungt och är ganska ofarlig om man inte råkar störa den. men man får vara på sin vakt för ibland vaknar den till liv och då börjar den rasslande kravla genom rummen samtidigt som den utstöter ett fasansfullt väsande ljud och slukar allt som kommer i dess väg, till och med mina matrester på köksgolvet som jag tänkt spara till senare! tänk alla skatter den måste ha i magen… 

varje gång den elaka draken vaknar måste matte slåss mot den. hon brukar ta ett rejät tag runt den långa halsen och försöka strypa den, medan den vildsint kämpar emot och försöker slå tillbaka. det ser jättehemsk ut! för tänk om den slukar matte också! jag ser det som min ridderliga plikt att rädda matte och hjälpa henne att besegra den hemska besten. jag brukar följa tätt efter och skälla på den allt jag kan. ibland hoppar jag och gör utfall mot den också för att skrämma den på flykten. det brukar funka bra, för oftast retirerar den undan till ett annat rum och då känner jag mig mycket stolt. när kampen böljat fram och tillbaka ett tag brukar den till sist erkänna sig besegrad och återgår till sin dvala bakom dörren i hallen. där ligger den och lurar och sover med ett öga öppet. då kan man andas ut ett litet tag, till nästa gång den vaknar till och är hungrig och ger sig ut på jakt. men då står jag åter redo att försvara min matte! 

dom kallar mig seamus drakdödaren.

den fruktade draken - nu besegrad och inträngd i ett hörn.