Hej igen allihop! Här har det hänt grejer sen vi sist hördes! Det har blivit tillökning i flocken här hemma. Två hjorthundar i miniformat, Seamus och Duncan, har flyttat in och ställt hela huset på ända - ingenting är sig längre likt! Tröttsamt!
Matte brukade alltid säga att jag var en bortskämd playboy, och jag var förvisso en livsnjutare som fördrev tiden med kapplöpning, jakt, god mat samt snygga tjejer, så kanske hade hon rätt i det. Nu känns allt sånt långt borta och ett minne blott. Med småbarn i huset har man fått ett lite annat perspektiv på tillvaron.
Numera sover jag oftast ute i köket, precis som stackars Askungen. Jag måste nämligen hålla småbarnen sällskap på natten, säger matte. Hela flocken har, efter deras ankomst, temporärt flyttat ner till gästrummet på nedervåningen (alla utom Fergus som är lite förmer än vi andra och fortfarande envisas med att tillbringa nätterna i sovgemaket på övre plan). Småttingarna är nämligen inte betrodda med att vistas i hela huset ännu, så länge som dom läcker som ett såll och inte är rumsrena (dessutom tuggar dom på precis allting, från mattes strumpor till köksväggarna).
Det har såledels blivit rätt dåligt med skönhetssömn på sistone, för småglina ska ju upp och kissa stup i kvarten, även på natten. Jag förstår inte hur något så litet kan läcka så mycket! Och så bajsar dom på kökgolvet dessutom! Helt obegripligt att matte tolererar sånt.
Flocken håller således mest till i köket, hallen och gästrummet om dagarna, och ute i trädgården om vädret tillåter. Alla utom husse då, som mest sitter borta i arbetsrummet och jobbar. Ja, och så Fergus, familjens kung och överhuvud, som bara drar sig undan i sina gemak bakom kompostgallret för att sova hela dagarna, och slippa tumultet och stojjet ute i köksregionerna. Så jag kände att det lite föll på min lott att axla rollen som extrapappa och ta hand om småkillarna och lära dom om livet. Dom har ju aldrig ens träffat sin biologiska pappa och sånt kan ju vara lite känsligt har jag hört. Åtminstone för människor. Hur som helst har jag bestämt mig för att låta dom vara mina två adepter.
Brottas får vi tydligen inte lov att göra ännu för matte, fast Seamus är världens kaxigaste och står och skäller utmanande på mig rätt upp i nosen. Så istället brukar jag springa runt på gräsmattan med en leksak i munnen och låta smågrynen jaga mig. Sånt är bra för konditionen. Deras alltså. För mig är det knappt tal om lite småjogg. Jag har också börjat gömma en massa saker runt om i trädgården - alla tuggben eller leksaker som killarna får lägger jag beslag på och gräver ner på smarta ställen. Sen får dom gå runt på skattjakt och leta och se vad dom hittar. Vällagrade tuggben med jord på är riktigt smaskens! Jorden ger sakerna en mustig arom som är väldigt angenäm för smaklökarna. Och titta inte så där konstigt på mig, för jag har minsann hört talas om något som heter jordkällare där ni människor också förvarar mat under marken, det låter ju faktiskt rätt likt vår metod.
Apropå det där med att gräva så har vi faktiskt ett större grävjobb på väg in. Har hört att matte tänker skaffa ett växthus framöver, eller kanske till och med två. Då är det mycket som måste grävas först, så jag och smågrabbarna ligger i hårdträning just nu. Vi gräver så många hål i gräsmattan och rabatterna vi hinner när matte är upptagen med annat. Småkillarna försökte också träna på mattes nyplanterade rhododendronbuskar, men där fick jag sätta stopp. Inte helt säker på att matte hade tyckt det var en helt igenom bra ide, även om det ju är för hennes skull vi tränar.
Vi har också en lite större grävgrop vi jobbar parallellt med, då husse håller på med att försöka jämna till en oönskad kulle i gräsmattan. Han har börjat gräva litegrand men blir visst aldrig klar för han jobbar för mycket, så vi hjälper honom lite när vi har tid över. Husse anser dock att vi gräver alldeles för djupt och ojämnt, vilket känns lite otacksamt av honom tycker jag.
Men jag är i alla fall rätt säker på att vi vinner upphandlingen om grävjobbet för mattes växthus. Det är bra, för då kan hon leka med oss istället för att gräva och få ryggskott. Hon är nämligen inte riktigt byggd för sånt, matte. Dessutom har hon ju fortfarande ont i det där vänsterknäet. Bättre då att låta oss ta över, vi som vet hur man gör. Vi tre hundar borde nog klara det mesta på några kvällar om vi jobbar flitigt. Behöver vi extra arbetskraft kan vi alltid ta in mullvaden. Han är en fena på att gräva snabbt och han har dessutom redan börjar provgräva lite i området där matte tänkt placera växthuset, så han känner till terrängen så att säga. Perfekt!
Näe, nu ringer visst mat- och sovklockan inne hos småttingarna igen. Dags att gå ut och kissa med dom innan det händer en olycka i köket. På återseende!
/Angus, numera utmattad småbarnsförälder
(aka Crathlint Erskine Eónan)
Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 4/2019.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar