i söndags tänkte husse och matte sig en trevlig skogspromenad i det soliga höstvädret och styrde kosan och bilen mot brännskogen. hundarna var på lika strålande humör och båda hoppade självmant in i bilen på eget initiativ (även om lillkillen behövde lite hjälp med bakbenen). men på väg mot själva vandringsstigen några hundra meter bort från parkeringen, slet sig fergus i ett plötsligt vinthundsryck och sprang lycklig rakt ut på leråkern, varv efter varv, tills han gjorde en plötslig inbromsning för ett dike och något gick fruktansvärt fel. fergus skrek i full panik så att både mattes och husses hjärta stannade och var sedan helt hysterisk och okontrollerbar i någon minut efteråt. valpen tjöt och ylade i kapp med fergus och själva kunde vi knappt andas av oro för vad som hade hänt. det var bara att sätta stopp för söndagspromenaden och försöka ta sig tillbaka till bilen. fergus stod på tre ben och vägrade gå, medan han hela tiden pep och gnällde hjärtskärande. husse fick agera stålmannen och bära honom 550 meter tillbaka till bilen. en fantastisk bedrift med tanke på att fergus ändå väger 43 kilo. mjölksyran kommer snabbt. :(
väl hemma ringde vi ultuna som tyckte vi skulle avvakta några timmar för att se om det blev bättre och kanske bara var en stukning/sträckning. matte gissade dock på bruten en tå. på kvällen var fergus märkbart sämre och stod och flåsade och flämtade och mådde uppenbart väldigt dåligt. det var bara att packa in hela familjen i bilen och förbereda sig för en natt på akuten.
efter undersökning och röntgen visade det sig att fergus fått en fraktur på bogbladet och skulle behöva stanna kvar på sjukhuset. matte grät i bilen hem och halva natten och större delen av nästa dag. kanske mest över att fergus skulle behöva ligga med brutet ben och vänta på operation så länge som till tisdag, då måndagens schema redan var fullbokat.
men på måndagkvällen ringde ultuna och sa att han inte behövde opereras trots allt. en skiktröntgen hade avslöjat att benet inte var helt av utan hade vissa flisor som fortfarande satt ihop. detta i kombination med stödjande muskulatur runt om skulle vara tillräckligt för att hålla frakturen på plats, förutsatt att fergus höll sig stilla i 8 veckor, och bara gick ut för att kissa och bajsa. därtill skulle han gå med en stödsele under magen för att avlasta det skadade benet till en början. när vi hämtade hem honom var han så hög på smärtstillande att han knappt var kontaktbar. helt apatisk stod han bara som fastfrusen i marken och rörde inte en min (eller ett öra), men det kändes underbart att få ha honom hemma igen åtminstone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar