På grund av hög efterfrågan har jag, Prinsessan Eureka Gullegumsan Gummelumsan, Skånes beskyddare, bestämt mig för att damma av Angus gamla spalt “Angus Allehanda” och låta den få nytt liv under min egen eminenta ledning. För dom av er som inte är bekant med min storhet sedan tidigare, så är jag en tvättäkta prinsessa med skinn på nosen, en tuff brud i lyxförpackning, som har mer gemensamt med mina gelikar Leia och Xena, än med mesiga lady Rowena. Mina tilltalsnamn är Princess Rekan, Reksmulan, Smulisen, Ängelhjärtat och Mattes Maränggurka (fråga mig inte vad hon fått det där sista ifrån, fullständigt obegripligt men jag låter henne hållas).
Innan jag kom hit, hade jag redan bott på flera olika ställen. Men på grund av olika anledningar bortom min egen förskyllan – såsom otäcka barn och fåniga katter som man absolut inte fick jaga – ville jag inte bo kvar där. Här hemma är det garanterat både katt- och barnfritt vilket passar mig mycket bättre, och eftersom den tidigare regenten Fergus (mest känd som Kungen) hastigt gått bort ett halvår tidigare, fanns det ju dessutom plats för en viljestark matriark på tronen.
Det har nu gått ett och ett halvt år sedan jag flyttade hit. Bo på ett slott lät ju passande för mig som är prinsessa, men stället höll faktiskt inte riktigt måttet i praktiken. Det var en hel del som behövde styras upp innan saker var till min belåtenhet. Tjänstefolket behövde helt läras upp enligt min egen, avsevärt högre standard. När jag anlände fanns det till exempel en konstig regel i huset att hundar inte var tillåtna i sängen och i soffan. Det är ju helt befängt! Vi hjorthundar är ju framavlade för att ligga vackert draperade på soffor, sängar och schäslonger och bli handmatade med torkat hjortkött serverad på silverbricka. Det vet ju minsta valp! Det är skrämmande hur lite baskunskaper folk har nuförtiden när dom åtar sig att tjäna under en hjorthund!
Så dessa villfarelser tog jag raskt ur dom. Människorna här visade sig vara väldigt lättmanipulerade, så jag förstår faktiskt inte vad mina föregångare hållit på med under sina sex år vid makten. Matte är numera så foglig att hon faktiskt reser på sig ur soffan och lämnar bästa platsen åt mig om jag bara ställer mig bredvid och tittar uppfordrande på henne en stund. Numera sover jag självklart också i sängen varje natt. Hur mysigt som helst! Jag bara önskar att husse och matte inte knuffades så förfärligt när man spridit ut benen och äntligen hittat den perfekta sovställningen på diagonalen. Så när matte ibland tar sin kudde och går iväg för att sova i gästrummet istället är jag inte den som klagar, även om jag tycker det är väldigt viktigt att hålla uppsikt över och ha sitt tjänstefolk nära tillhands den övriga tiden. Särskilt matte, som är min kammarjungfru och särskilt utvald att ingå i mitt privata entourage.
När jag flyttade in här fanns det, förutom brorsan, även en ung danskättad prins vid namn Hamish i familjen. Han och brorsan kom inte riktigt överens efter att jag kom in i bilden (det hände att det blev både slagsmål och blodvite), och jag tyckte också han var rätt jobbig emellanåt, så han fick flytta tillbaka till Danmark igen. Matte var ganska ledsen en period efter det, så jag gjorde mitt bästa för att hon skulle ha fullt upp med mig istället, och glömma bort att Hamish brukade bo här också. Det var då jag införde rutinen att ha röjarfest och vinthundsryck på övervåningen med någon väl vald pipleksak varje kväll. Matte insåg ganska direkt att dom nog köpt alldeles för små mattor för så höga hastigheter, för mattorna låg som hopkrullade små krutonger längs väggarna när jag farit förbi. Tacka vet jag riktiga salongsmattor i kunglig storlek. Dom hade inte vikit sig en tum om det varit bra kvalitet (eller om man spikat fast dom i golvet).
Innan jag (och Hamish) kom hit hade alla de andra fyra killarna som bodde här ett band ihop som hette Piporkestern. Dom var rätt framgångsrika om jag förstått det rätt, men nu sjunger Fergus, Angus och min bror Seamus i Himlakören istället. Ibland vid klart väder kan man faktiskt nästan höra dom ända hit ner. Duncan verkar dock sakna the good old days, för han har börjat återuppta sin musikaliska karriär och repar numera varje morgon. Ibland brukar jag haka på med några stämmor, men han övar ju så okristligt tidigt på morgonen att jag oftast är för trött för att orka hålla på någon längre stund. Dessutom verkar han ha bytt musikstil också till någon slags cross-over. Piporkestern var ju känd för sina utdragna arior och stämningsfulla ballader, men Duncan har börjat få lite rockinfluenser och drar igång med rejäla basgångar och skäll i refrängerna. Inte riktigt min grej ändå, kvart i sju på morgonen.
En annan sak som inte är till full belåtenhet och som jag nog måste skriva till Hundombundsmannen och påtala, är dom ofantligt små matportionerna som serveras här. Det är ett under att jag inte svultit ihjäl än. Det är endast tack vare att jag är rådig nog att förse mig från Duncans matskål och köksbänken, som jag fortfarande är vid liv. När de andra går upp för att se på tv efter middagen, brukar jag passa på att sno diskproppen i köksvasken och ligga och slicka på en stund. Då drömmer jag om diverse fantastiska festmåltider och en mätt mage. Folk tycker synd om den där Askungen, men det är faktiskt ingen bal på slottet här heller. Matte hävdar att jag överdriver och att jag faktiskt är lite rund om magen och behöver tänka på vikten, men jag tycker verkligen inte hon ska säga något. Jag har minsann sett henne utan kläder, så mycket kan jag avslöja.
Enda anledningen till att jag lät mig opereras och att veterinären fick lov att ta bort alla de där onödiga sakerna i min mage när jag precis flyttat hit, var ju att det skulle bli mer plats för mat därinne trodde jag! Istället får jag nu se mig själv leva på svältportioner resten av livet. Jag känner mig vilseledd och förd bakom ljuset helt klart! Kanske skulle jag ha bett dom ta bort ett revben eller två också när dom ändå höll på? Det har jag hört att fina damer gjorde förr i tiden för att se smala ut om midjan.
Brorsan däremot har en konstig inställning till mat. Varje morgon när matte sitter och äter frukost, kommer han ut och ställer sig i köket och gnäller högljutt och ihärdigt tills matte avbryter frukosten och reser på sig för att diska och göra i ordning våra matskålar. Då lommar han omedelbart in och lägger sig i gästrummet igen. Mission accomplished! Det är ju förvisso bra att någon i familjen är noga med mattiderna, nu när tjänstefolket tydligen inte fått lära sig vikten av punktlighet under sin utbildning (kan dom ens klockan kan man undra), men sen när maten väl serveras, orkar han inte alltid resa sig från sängen för att komma upp och äta. Ibland kommer han förvisso ut i köket, men tar bara några tuggor innan han smiter iväg och lägger sig i något gemak och sover bort förmiddagen. Det övergår mitt förstånd hur man kan strunta i frukosten på det där viset! Det är ju ändå ett av dagens viktigaste mål! Och inte låter matte mig äta upp hans portion heller utan den ska stå i kylskåpet och förfaras tills det blir kväll.
Nu ska jag nog gå ut i köket och se om jag kan bryta mig in i kylskåpet medan matte sitter vid datorn och skriver rent min senaste diktamen. Nästa gång är jag tillbaka med min spalt under ny vinjett - så håll utkik!
/Högborna hälsningar Princess Rekan (a.k.a Necesse’s Eureka Ecce)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar