Hej alla mina trogna följare!
Idag tänkte jag prata om alla dom unika egenheter som gör oss hjorthundar extra älskvärda och speciella jämfört med andra hundar. Alla tvåbeningar som haft lyckan att stifta vår bekantskap, vet att vi inte är vilken hundras som helst. Vår strålglans har förblindat och förtrollat människor genom århundraden. Varhelst vi sätter ner våra tassar möts vi av hänförelse och beundran (eller borde göra det åtminstone). Vi är alla stora personligheter med emellanåt ganska starka åsikter. Vi ser det som självklart att vi ska få gehör för dessa och att våra önskningar snabbt och utan frågor uppfylls av dom tvåbeningar som är tillsatta att tjäna under oss. Precis som för Ludvig XIV snurrar inte bara hemmet, utan faktiskt hela universum, som sig bör, runt vår ädla uppenbarelse.
Ta till exempel Fergus, den gamle kungen. Han var viljestark så det stod härliga till. När han var valp hade han näst intill en besatthet när det kom till bryggor. Ja gott folk, ni läste rätt, bryggor! På den tiden bodde husse, matte och kungen på en ö, så båtbryggor fanns det rätt gott om. Under dom dagliga promenaderna runt ön, skulle Fergus absolut knata längst ut och inspektera varenda flytbrygga han kunde skåda med sitt hjorthundsöga. Matte, som tyckte det var lite läskigt när bryggorna gungade fram och tillbaka i vågorna, var dock inte lika road, särskilt på vintern när plankorna var lite extra hala, rädd som hon var att både hon och Fergus plötligt skulle ramla i plurret.
På promenaderna brukade han också samla på sig en hel del pinnar som han släpade med sig hem. Ju större dessto bättre. En gång hittade han tydligen ett jättefint vedträ som grannen längre bort på vägen brukade ha som stopp bakom hjulen på sin släpvagn. Matte sa nej nej nej, men Fergus lyssnade inte på det örat utan begav sig hemåt med vedträet i tryggt förvar mellan tänderna. Det slutade med att matte fick gå hela vägen tillbaka med vedträet efter att Fergus väl var inlåst där hemma igen.
Andra anekdoter värda att uppmärksammas, var när kungen hade fått problem med öronen och skulle utsättas för grundliga örontvättar varje dag, något han ansåg vara helt oacceptabelt. Husse och matte hade stora problem trots att dom trängde in Fergus i ett trångt hörn bakom skohyllan i den smala hallen. Det mesta kom nog faktiskt på tapeterna istället för i öronen. Den lokala veterinären erbjöd sig då att ta emot honom på kliniken istället för att administrera sagda örondroppar. Gissningsvis småskrattade dom nog lite åt husse och matte som var förstagångshundägare och helt uppenbart inte hade rätta knycken. Men på kliniken krävdes det inte mindre än tre svettiga personer ur personalen för att hålla fast en bångstyrig Fergus. Och jag tror minsann att även mottagningsrummets väggar bar tydliga spår av örontvätt när matte och Fergus sedan åkte därifrån.
Angus, kungens högra hand, hade talanger av helt annat slag. Han brukade tävla med dom andra hundarna om vem som kunde bajsa flest gånger på morgonpromenaderna. Angus var alltid ohotad mästare och hade ett personbästa på hela sex gånger under en och samma promenad. Inte så att han var särdeles dålig i magen, hans första omgång var oftast helt okej, men satsar man på kvantitet före kvalitet så är ju slutleveransen kanske inte helt utan anmärkning ändå. Det var runt den här tidpunkten, som matte och husse uppfann leken ”bajsbingo”. Det tävlades alltid i två lag med husse och matte som lagledare och Fergus, Angus, Seamus och Duncan uppdelade dom sinsemellan. Nu verkar Dodo ha tagit upp kampen, men hans personbästa är än så länge bara fyra gånger och själv nedlåter jag mig inte till att tävla i sådana ointressanta grenar.
Min salige broder Seamus var också väldigt speciell har jag fått mig berättat (vi bodde ju inte ihop så länge innan han gick över till saligheten). Förutom att han grundade den världsberömda Piporkestern, som framförde ett potpurri av sina bästa alster varje morgon klockan halv sju inför en hänförd publik bestående av husse och matte, kunde han vara rätt högljudd av sig för jämnan och skällde inte bara på ekorren och igelkotten, utan stod ibland alldeles ensam i vardagsrummet och skällde rakt ut i luften utan synbar anledning. Kanske såg han några gamla slottsspöken?
Han hade också väldigt bestämda kvällsrutiner när han skulle gå och lägga sig och ville absolut bli nattad enligt samma ritual varje kväll. Han stod nere i hallen och skällde tills matte kom ner från vardagsrummet för att hämta honom (han förstod inte alls tjusningen med att titta på tv). Tillsammans skulle dom sen gå upp för trappan och in i sovrummet där han alltid valde biabädden närmast dörren. Matte skulle därefter sitta på golvet bredvid och gosa och pussa godnatt en stund innan han var nöjd och somnade utan knot, även om han var den enda som ville gå och lägga sig och resten av flocken var i vardagsrummet med dumburken.
Det där med att behöva sällskap uppför trappan är tydligen någon ärftlig åkomma som drabbar hanarna i vår kull, för Dodo har börjat med liknande tramserier sedan ett tag tillbaka. Varje gång han vill gå uppför trappan till övervåningen står han numera i stora hallen och skäller högljutt och uppfodrande tills någon, helst matte, kommer för att coacha honom uppför trappan. Han går då först upp med båda frambenen på andra trappsteget, men sen är det som att han fastnar i sitt eget huvud och tänker för mycket på vad han ska göra med bakbenen för där brukar det alltid ta stopp , trots att han bara har två bakben att hålla koll på och har haft så hela livet. Man kan tycka att han borde ha koll på dessa efter hela sex och ett halvt år. Men i vilket fall som helst måste matte då stå bredvid, klappa på trappan, vänta på att han stretchar ordentligt och sen ta sats med honom och säga ”tjoooo” och ”you can do it!” och andra klämkäcka tillrop ett par gånger innan det plötsligt lossnar och han kan galoppera vidare uppför trappan och gå och lägga sig i soffan i vardagsrummet, vilket är hans absoluta favoritplats i hela huset.
Det här sker alltså precis exakt varje gång han ska upp för trappan. Enda undantaget är när matte förbereder badrummet för att duscha Dodos bajsrumpa (det är nästan uteslutande Dodo som råkar ut för detta av någon anledning) för då ilar han uppför trappan som en oljad blixt och försvinner utan att någon hinner se ens svanstippen på honom. Visst är det märkligt? Fast ibland fintar han matte när hon kommer ut i hallen för att coacha, och han smiter in i matsalen och lägger sig istället. Kan han inte göra det utan att låta så förskräckligt först kan man tycka? Överlag har han börjat skälla mycket mer nu dom senaste åren. Om han till exempel ligger kvar och snarkar ensam i ett rum och vi andra är utom synhåll när han vaknar, skäller han alltid lika uppfodrande för att någon skall komma och tala om att han inte blivit övergiven. Själv har jag inte det problemet då jag sällan viker från min mattes sida. Inte ens på toaletten låter jag henne vara ifred. Jag tycker nämligen det är en ypperligt bra tidpunkt att passa på att be om lite rumpmassage.
Själv har jag många unika egenskaper, vilket inte torde komma som en överraskning för någon av er läsare, med tanke på hur älskvärd är. Först och främst har vi ju min paradgren - varje kväll efter middagen, smyger jag upp tassarna på köksbänken och hämtar silen i diskhon och bär med mig till lämplig hundsäng för att slicka ren. Jag måste dock alltid vänta tills matte och husse försvunnit upp på övervåningen för av någon anledning gillar dom inte att jag hjälper till med disken. Ibland händer det nämligen också att jag hjälper mig själv till någon stekspade, plastburk eller ett och annat bestick jag hittar i vasken och som behöver min omvårdnad. När jag är klar med disken, sällar jag mig till dom andra i tv-soffan, men jag är noga med att alltid se oskyldig och änglalik ut när jag gör entré i vardagsrummet så att jag kan skylla på grannens katt om någon skulle klaga.
Förutom husses och mattes matrester har jag även en kulinarisk faiblesse för olika sorters bajs och jag kan urskilja upp till 500 olika smakvarianter med min välutvecklade palett. Detta är inte en speciellt älskvärd egenskap, hävdar matte bestämt. Jag förstår vekligen inte varför. Man tycker ju att hon åtminstone borde respektera och beundra den arbetsinsats och den dedikation jag har lagt ner under alla år för att nå upp till denna elitnivå, men så icke! Bah.
Men jag är ju tack och lov inte bara en “one trick pony”, utan har fler strängar på min lyra. En annan av mina personliga favoriter är rutinen jag har att varje kväll köra ett ordentligt vinthundsryck inomhus för att bränna det sista av dagens energi. Jag finner att detta förfarande främjar en god natts sömn och är något jag varmt kan rekommendera dom av mina artfränder som läser detta. Jag brukar alltid börja i nedre hallen och springa mellan arbetsrummet och hallen ett par gånger som uppvärmning och pipa med någon leksak som finns nära tillhands. När husse och matte hör pipljuden nerifrån, är det som att höra åskan mullra vid horisonten, dom vet att det är fara å förde och dags att söka skydd. För strax därefter fortsätter jag uppför trappan till övervåningen i överljudshastighet (jag behöver minsann ingen coachning), sladdar runt trappräcket, accelererar fullt ut på raksträckan in i vardagsrummet och slår till handbromsen först när jag når vitrinskåpet.
Har jag haft fri fart på vägen, ligger nu åtminstone tre av mattorna på snedden och hopkrullade halvvägs upp på väggarna. Väl i vardagsrummet haffar jag sedan min min favoritleksak plysch-bajskorven som matte köpt åt mig och som alltid brukar ligga redo bakom soffan, innan jag återigen gasar upp på maxfart på väg tillbaka genom övre hallen, och tar sikte på sovrummet och den stora himmelssängen innan jag upprepar proceduren nu med Dodo i släptåg. Har jag rätt teknik lyckas jag med konststycket att knyckla till alla mattorna i sovrummet också. Jag vill bara poängtera att det är jättestora och tunga kinamattor och inte några flimsiga trasmattor vi pratar om här. Bara så ni förstår att tillbördigt beundra min teknik och mitt bakbensarbete i denna väldigt fysiskt krävande gren av hjorthundarnas eget bruksprov.
Och sist men inte minst - mattes favorit - jag kan ta min medicin alldeles “au naturel”, utan att den är inlindad i leverpastej eller andra godsaker. En i mitt tycke ganska värdelös talang, men om det gör matte glad så ställer jag upp.
Så tänk nu på att pussa på era hjortar lite extra varje dag och älska och uppskatta dom för dom unika och underbara väsen dom faktiskt är!
Nu är det dags att avsluta för den här gången och jag och min bror önskar er alla en God Jul och ett Gott. Nytt År!
/Allas eder mest älskvärda och oefterhärmeliga kunglighet, princess Rekan av Skåne
(a.k.a Necesse’s Eureca Ecce)
Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 3/2025.
