Hej alla mina trogna undersåtar! Nu är tydligen det snart dags att fira jul här på slottet igen. Det innebär att husse, åtminstone temporärt, kommer att lämna den tråkiga dataskärmen i arbetsrummet under några dagar och istället ansluta sig till resten av flocken. Jag har hört ryktas att husse och matte planerar att ligga nerbäddade i tv-soffan och se på film och äta godsaker hela julen, något som passar både Dodo och mig perfekt.
Dodo vill nämligen alltid ha sällskap uppe i tv-soffan i vardagsrummet, oftast redan direkt efter frukost. Då ställer han sig ute i hallen och skäller uppfordrande på oss andra att följa med honom upp för trappan. Men oftast måste han vänta ända till kvällen med att få sin önskan uppfylld. Dodo lär således vara mer än belåten under hela julen. Han har å andra sidan väldigt låga krav på tillvaron.
Jag kommer nog också vara rätt nöjd med arrangemanget, då både husse och matte således kommer att finnas lättillgängliga för rumpkli eller för att mata mig med godsaker närhelst jag behagar. Fast dom där ljuvligt doftande lussebullarna får jag visst aldrig smaka på, hur mycket jag än försöker. Jag har provat att både se bedårande och uppfordrande ut. Tur att jag kan få en slev Ris a la Malta och en och annan köttbulle som topping i matskålen åtminstone. Kanske kan det bli en klick leverpastej också om jag skriver till tomten att jag varit snäll hela året (det ska man tydligen göra, har jag hört). Fast jag förstår inte riktigt vad tomten har med saken att göra, eftersom det alltid är matte som serverar maten här hemma.
Men julen innebär också att matte tänker vända uppochner på hela huset och hänga upp en massa julpynt och små lampor överallt. Lamporna kan jag i och för sig förstå, det är ju ändå rätt mörkt ute så här års och människor har inte så bra mörkerseende har jag märkt på kvällspromenaderna. Men pyntet? Matte har ju rätt mycket pynt framme även i vanliga fall. Fast julpynt är tydligen inte alls samma sak som vanligt pynt, då det är lite extra fint och glittrigt i jämförelse. Det får man inte leka med, säger matte. Inte ens ulltomtarna, som har en massa spännande stoppning i magen. Urtrist. Jag som trodde att julen var tänkt att vara en glädjens högtid…
Som om inte det var nog, släpar matte och husse också in en massa stora, sticksiga träd och ställer överallt. När Hamish - vår danskättade prins - bodde hos oss, hoppades han först att matte tagit in dom för att han skulle slippa gå ut och kissa i mörker och ruskväder hela vintern. Typisk killar, som alltid måste ha något att sikta på! När jag berättade att så inte var fallet blev han rätt besviken.
Jag är själv inte helt förtjust i idén med att ha såna där julgranar inomhus. Om dom där sticksiga sakerna bara satt kvar på grenarna vore det väl en sak, men dom ramlar ju ner bara man tittar på dom och sen hamnar dom i sängen, soffan, mattorna, hundfiltarna och alla andra ställen där jag ska lägga min kungliga bakdel och ha det lite mysigt. Tydligen fastnar dom rätt ofta i mattes strumpor också, men hon envisas ändå med att vi ska ha såna där eländiga träd inomhus när det är jul.
En förmildrande omständighet är i alla fall att vi hundar alltid får en alldeles egen gran ute i köket. Där hänger matte upp en massa plastkulor med porträtt på oss alla; Fergus, Angus, Seamus, Duncan, Hamish och mig. Fast jag tycker egentligen det kunde ha räckt med bara mig faktiskt. Jag är ju så otroligt fotogenisk att dom andra ändå knappt syns i all min strålglans. Hon skulle gott kunna skippa stjärnan i toppen också faktiskt.
Kanske väljer människor att ha granar inne till jul, trots barrproblematiken, för att alla andra träd ser lite trista ut så här års? Jag tycker att en smart person (t ex jag själv) skulle bestämma en gång för alla att man ska lägga det här med julen lite senare på året, kanske i maj eller så. Då kunde vi såga ner några av mattes körsbärsträd och ha inomhus istället. Dom är ju rätt fina när dom blommar, så matte skulle slippa hänga upp en massa pynt i dom, som hon gör med granarna (troligtvis för att dölja hur anskrämliga dom är) och då skulle vi också slippa det det där med alla sticksiga barren på kuppen. Jag ser bara fördelar faktiskt.
Men matte säger att det där med julen inte går att rucka på hur som helst, för en gång i tiden för länge sedan, var det någon speciell som fyllde år just då. Jaha. Men matte har då aldrig gjort sig så mycket besvär och pyntat hela huset när det är dags för min födelsedag, och jag är ju jättespeciell! En annan konstig sak med den här födelsedagsteorin, är att alla verkar få presenter. Jag är dock inte den som klagar, så länge hon inte försöker införa det här med allmän presentutdelning även på min födelsedag! Men jag kan inte låta bli att fundera över om matte kanske bara hittar på allt det där för att slippa åka iväg till riksdagen med mitt förslag?
En annan tradition är tydligen att man ska skicka en julhälsning till alla man känner (och inte känner). Det är dags att ana oråd när matte börjar plocka fram borsten och kammen. Då hukar vi oss, Dodo och jag, och gör oss små och osynliga i något mörkt hörn i huset, fast matte lyckas visst alltid hitta oss ändå. Sen ska det poseras i en hel evighet medan matte struttar runt med kameran i högsta hugg för att få till det perfekta fotot.
När Dodo och jag sen tröttnat på fotograferandet och börjar gå därifrån, hojtar matte alltid att vi måste stå stilla i minst en hel evighet till för att hon inte är klar än. Om hon bara varit en bättre fotograf, skulle det inte behöva ta sån tid! En riktig hovfotograf skulle klara det där på första klicket, det är jag övertygad om.
Fergus, också känd som Kungen här på slottet, var tydligen en riktig fotomodell och stod ut med vad som helst. Jag har sett honom posera i både tomteluva, luciakrona och full stjärngosse-mundering. Själv är jag begåvad med en naturlig skönhet och behöver ingen rekvisita för att se underbar ut.
Däremot har jag kommit underfund med att om man är lite motsträvig och besvärlig att ha att göra med, så blir man mutad med godis. Så i år såg jag till att sätta mig på tvären ordentligt (matte tvingade ju dessutom på mig kronjuvelerna), men jag var självklart inte totalt omedgörlig så att allt godis frös inne. Bara så där lite lagom, och så såg jag till att se bedårande ut hela tiden.
Det verkade fungera hur bra som helst! Efter den där fotosessionen har jag nog gått upp ett kilo minst, om kanske inte två - och det redan före jul! Ett par tio kilo till så har jag nått min målvikt. Jag har nämligen sett sumobrottare på tv och blev väldigt inspirerad, vilket utmynnade i en mycket listig plan för att hindra matte och husse från att kunna flytta på mig i sängen om kvällarna, när jag lagt beslag på bästa platsen i sängen och redan hunnit somna.
Som traditionen visst påbjuder så här i juletider, skall monarken hålla ett jultal till sina undersåtar också. Jag har redan bett min sekreterare och tillika talskrivare att knåpa ihop något passande, så nu är det nog hög tid för en kvalitetskontroll för att säkerhetställa att materialet håller måttet. Man kan inte ge sin personal allt för slappa tyglar. Det är trots allt viktigt att dom vet vem som bestämmer.
Alla mina undersåtar tillönskas härmed En God Jul och Ett Gott Nytt år!
Hälsningar, högheten Princess Rekan
(a.k.a. Nececce’s Eureka Ecce)
PS. Kungliga julklappar till mig kan med fördel avlämnas vid den den stora grinden. Min sekreterare läser alla brev.
Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 3/2024.
