ibland bjuder livet på oväntade överraskningar. den tredje december var en sådan dag. småkillarna var ute i trädgården och lekte när seamus (med duncan i hälarna) plötsligt gick omkull nere vid en av buxbomsbollarna och började skrika hysteriskt av smärta. jag kände genast igen ljudet. samma blodisande skrik som när fergus bröt bogbladet för nästan exakt två år sedan. jag förstod genast att det var illa. med husse bakom ratten och matte där bak tillsammans med seamus och duncan (som vi ju inte kunde lämna ensam hemma, ens med stora killarna som sällskap) åkte vi raka vägen in till evidensia i malmö. en nätt liten resa på dryga timmen.
väl där fick seamus omedelbart smärtstillande och lugnande och skickades in på röntgen. röntgen var tyvärr något otydlig och inte helt pålitlig, så vi fick lov att åka hem igen och komma tillbaka tidigt nästa morgon för en ct istället. men seamus, precis som fergus blev otroligt påverkad av temgesic-sprutan med morfin han fått av veterinären. dom följande 8 timmarna låg han bara oupphörligt och hyperventilerade och gallskrek om vartannat. inte ville eller kunde han vare sig kissa eller bajsa heller, trots att vi var ute oräkneliga gånger under natten och försökte i nästan en timme i sträck som mest. efter exakt noll timmars sömn var det nästan skönt att få gå upp klockan kvart över fem på morgonen och göra sig i ordning för att vara inne hos veterinären igen till kvart i åtta.
när det så var dags att lasta in småkillarna och åka, försökte vi lyfta upp seamus ur sängen, bara för att upptäcka att den var genomblöt. seamus också. när vi lyfte lite försiktigt på sängen droppade det om den och det var en stor pöl på golvet undertill. stackars seamus hade till sist kissat på sig, fullkomligt sprängfylld efter nästan ett dygn sen han kissade sist. i det läget var jag extra glad över vår nya fina tvättstuga!
väl hos veterinären behövde seamus sövas för ct:n och den här gången såg dom en tydlig fraktur på bogbladet - precis som med fergus! vi skickades hem med order om vila och total stillhet och återbesök om 5 veckor. väl hemma, när vi körde igenom grinden, såg vi plötsligt angus. ute. i trädgården. ensam. tydligen hade han lyckats smita ut i skydd av beckmörkret (klockan sex på morgonen ute på landet och dessutom mitt i vintern är det absolut brutalt svart) och tumultet som blev vid lastningen. trots att både husse och matte var säkra på att han legat på mattan i stora hallen när vi låste dörren. efter flera timmar ute i trädgården var han rätt glad åt att få komma in i värmen. vilken tur att vi åtminstone hade för vana att stänga grinden efter oss!
tyvärr hade veterinärerna redan hunnit ge seamus en ny temgesic-spruta direkt efter röntgen så därför följde ånyo 8 timmar av hyperventilering, hjärtskärande skrik och problem med att kissa. och ännu en sömnlös natt. nästa dag var han dessutom värre. mycket värre. seamus skrek helt hysterisk och oupphörligt oavsett om han försökte röra på sig eller låg till synes helt stilla. matte ringde till och med evidensia för att höra om något hänt eller gått fel under röntgen. några timmar senare kände vi oss till sist tvungna att åka in med honom till malmö igen för att kanske lägga in honom på dropp för bättre smärtlindring. så här kunde varken seamus eller vi ha det. den här gången åkte husse och seamus ensamma i bilen medan matte stannade hemma med resten av flocken. men husse kom bara fem minuter med bilen innan han var tvungen vända hem igen - seamus hade kissat hela dygnets samlade liter i bilen - två xxl-sängar plus dynor, två vetbed-fällar samt två fleecefiltar fick åka raka vägen i tvättmaskinen (det blev många maskiner det). därtill hade det runnit över i valpkissdynorna vi fortfarande hade kvar i botten av lastutrymmet och sipprat vidare ner i bilklädseln. det var bara att försöka rengöra med antiodour-sprayen och hoppas på det bästa.
men väl hemma verkade seamus faktiskt ha lugnat ner sig något. kanske hade han fått kolik av morfinet då magen verkade lite stor och spänd och bubblig. vi valde därför att avvakta lite med att åka in trots allt. den natten lyckades matte få sova två timmar, trots hjärtskärande skrik och ett antal försök till nattliga kissrundor. varje gång behövde seamus ha hjälp att resa sig ur sängen och sedan bli buren ut till gräsmattan av husse. väl inne igen kämpade vi sen med att långsamt lägga honom ner. men varje gång vi rörde honom skrek och tjöt han högt av smärta hur försiktiga vi än var. matte och husse blev alldeles svettiga och darriga av ansträngningen och vetskapen om att vi varje gång måste göra honom illa. om än ofrivilligt och förvisso nödvändigt. seamus krävde till en början dygnet-runt-passning och ständig tröst och hjälp. vi båda var på helspänn dygnets alla timmar.
men några dagar senare hade han lärt sig att först hoppa runt på tre ben, för att sedan kunna halta, lite försiktigt stödjande, på det onda benet. så nu slapp husse åtminstone bära honom överallt. en vecka senare fick vi äntligen en natt med rätt hyfsat med sömn för första gången på åtskilliga vaknätter. sömnbrist gör ingen vacker. allra minst matte. efter en dryg vecka var seamus äntligen märkbart bättre. det hävdade han själv också, och tyckte att vi borde låta honom brottas med brorsan och springa fritt på gräset igen. matte hade knappt hjärta att förklara att det återstod minst fyra veckor till innan han kanske kunde få lov att gå en väldigt kort och stillsam koppelpromenad igen. än mindre ha vinthundsryck med brorsan.
tills vidare har vi barrikaderat oss i gästrummet och köket igen. att ha seamus på större ytor än så lockar honom till bus och spring igenom hallen. ibland lyckas han ta ett varv runt köksön eller några brottningsgrepp på brorsan innan matte hinner få stop på honom. han kräver således fortfarande dygnet-runt-passning, nu dock av en helt annan anledning än tidigare. och han kan både lägga sig ner och resa sig upp utan att pipa längre, och till och med ligga ner på den onda sidan!
jag kan börja se ljuset i tunneln, nu när det allra värsta är över. men det är många veckor kvar. många timmar med en rastlös och frustrerad valp, sprängfylld av oförlöst energi. något inte ens alla tuggben i världen kan avhjälpa. jag hoppas innerligt att vi slipper fler benbrott i familjen i framtiden. två stycken är på tok för mycket redan det...
