man får ofta höra att det är viktigt med en bra arbetsbelysning på jobbet. därför köpte jag den här underbara kristallkronan på marketplace förra veckan. nu hänger den inne i arbetsrummet där husse sitter och jobbar hela dagarna. således check på det!
Hej alla mina trogna följare!
Idag tänkte jag prata om koppelpromenader, ett ämne som är välbekant för nästan alla hundar. Varje morgon ger jag mig ut med hela mitt entourage på en uppfriskande promenad utanför slottsgrindarna. Mitt entourage består i dagsläget utav min bror prins Dodo samt fotfolket, dvs matte och husse.
Dodo vill alltid att vi ska åka bil till skogen eller motionsspåret på morgonen och inte bara följa grusvägen utanför grindarna som vi brukar göra på eftermiddagsrundan eller kvällskisset. Att skippa bilen på morgonen är inte förhandlingsbart enligt Dodo. Det första han gör när ytterdörren öppnas är nämligen alltid att springa bort till bilen och titta uppfodrande på matte för att hon ska öppna bakdörren. Fast jag är alltid snabbast in i bilen, till Dodos stora förtret. Jag är nämligen vig som en delfin och klämmer mig oftast in som en blixt från vänster medan Dodo fortfarande står och tvekar vid kofångaren och funderar på vilket bakben han ska ta sats med. Vi slåss nämligen alltid om att lägga beslag på den bästa liggplatsen som är längst in i bilen, närmast matte. Men lite konstigt är det ändå att Dodo alltid insisterar på en åktur, för väl i bilen är han alltid sur och grinig och morrar och skäller högljutt om man råkar nudda honom med så mycket som en svanstipp. Oftast sitter jag stilla som en porslinskatt och ser söt ut på behörigt avstånd, men det räcker inte alltid för att blidka brorsan. Det är för att han har så stort ”personal space” säger matte. Jag tycker han kan åka i den andra bilen med husse istället och lämna Galavagnen till mig och min chaufför. En prinsessa ska inte behöva stå ut med hur mycket som helst. Åtminstone inte på morgonkvisten.
En period när Dodo hade ont i tassen och inte fick gå så långt, blev det ont om bilresor. Oftast blev det bara korta promenader till tomtgränsen och tillbaka. Då fick matte lov att köra honom ett varv runt rondellen inne på uppfarten emellanåt, bara för sakens skull. Det nöjde han sig oftast med. Ibland känns min bror rätt enfaldig, måste jag erkänna. Det är sannerligen tur att tronen tillhör mig och att vi inte kör med agnatisk tronföljd på det här slottet! Det vet man aldrig hur det hade slutat…
Men nu var det ju egentligen inte bilåkning det skulle handla om idag, utan om koppelpromenader. Många hundar verkar tycka att det här med koppel är en totalt onödig uppfinning och något man kan klara sig bättre utan. Själv älskar jag koppelpromenader! Det är ett ypperligt sätt att hålla koll på matte så hon inte irrar bort sig och försvinner utom synhåll när vi är ute och går. Det är också ett praktiskt hjälpmedel när man vill valla sina människor och se till att dom inte går för långsamt och hamnar på efterkälken. Man drar bara en runda bakom benen på dom och låter sen kopplet göra hela jobbet. Det kan också fungera som broms om man vill stanna till och sniffa lite extra på något spännande. Då springer man ett helt varv runt benen på tvåbeningarna istället så dom inte kan röra sig förrän dom trasslat ut sig igen, och det kan ta ett tag. Särskilt om Dodo och jag har samarbetat och sprungit runt varandra från två olika håll. Då kallar husse det för att göra en “Empire”. Det är tydligen från en film husse gillar som heter “The Empire Strikes Back”. Den har vi inte sett, men man kanske skulle titta någon gång och se om det finns fler bra trick att lägga på minnet? Tror jag ska be min kungliga sekreterare, det vill säga matte, att skriva upp det på min “att göra”-lista.
Apropå listor så har jag faktiskt sammanställt en lista över lite olika koppelstilar som slottets invånare har haft. En del var ju före min tid, så där har jag fått lita till hörsägen från tjänstefolket, så ta det med en nypa salt.
Angus – Prästens lilla kråka
När Angus var liten var han väldigt dragig på koppelpromenaderna. Den eventuella uppfostran han fått som liten i Danmark blåste tydligen bort någonstans mitt på Öresundsbron. Någon snusförnuftig förståsigpåare hade tydligen sagt att “när valpen drar i kopplet skall man stanna upp och inte låta den gå vidare förrän kopplet är slakt igen”. När matte testade det med Angus tog det visst en halvtimme att gå från soptunnan tillbaka till ytterdörren, så det blev lite ohållbart i slutänden. Hur som helst lyckades han och tvåbeningarna med tiden komma fram till en promenadmetod som fungerade någorlunda tillfredställande. Åtminstone för Angus. När han gick på promenad, brukade han ofta överraska den som höll i kopplet med plötsliga sidoskutt ner i diket eller ut på åkern om han råkade dyka på en spännande doft som behövde undersökas lite närmare. Som koppelansvarig åt Angus fick man således inte vara distraherad av egna tankar på promenaderna, för då for man med som en gammal vante i andra änden. Angus var faktiskt (ö)känd för sina makalösa skutt. Varje gång han gjort sig av med en extra stor omgång av nummer 2, brukade han förnöjt avsluta med ett högt jämfotahopp med bakbensspark i luften, precis som Lipizzanerhästarna nere i Wien (capriole heter det visst). Sen sprätte han med bakbenen så jorden och löven yrde i ansiktet på den som plockade upp efter honom. Angus var också känd för att köra helt galna vinthundsryck i trädgården varje morgon efter promenaden innan han var redo att gå in och lägga sig på kökssoffan.
Duncan – SkåneExpressen
Dodo påminner i mångt och mycket om Fergus. Marschtakten skall vara hög och han ska absolut gå i täten på promenaderna. Men till skillnad från den gamle monarken, har Dodo inte så starka åsikter om var man ska promenera eller vilken väg man ska ta. Bara man pekar tydligt med hela handen, byter han snällt fil, svänger av och gasar på igen. Matte hävdar dock att han lider av en svårartad form av FOMO (fear of missing out). Om någon annan hund, tex jag själv, stannar för att sniffa på något, måste Dodo snabbt springa tillbaka och undersöka innan han skyndar sig tillbaka i täten igen för att se till att alla håller ett enligt honom acceptabelt tempo. Varför han har så himla bråttom på promenaderna övergår dock mitt förstånd. Då tar ju promenaden slut så mycket fortare! Inte helt säker på att han har insett det.
Hamish – Loverboy
Hamish var hela sju månader när han flyttade in ett halvår för mig. Då kunde han tydligen gå jättefint i koppel till en början. Sen gick det raskt utför när Dodo lärt honom en massa dumheter och annat. Fast helst ville han gå bredvid mig och hålla tass på promenaderna. Han var tydligen jättekär i mig (och vem kan klandra honom?), men jag hade inte hjärta att tala om för honom att hans känslor inte riktigt var besvarade, så jag lät honom hållas. Förresten kunde han, precis som Seamus, inte heller hoppa in i bilen utan bakbensassistans från husse eller matte. Sånt imponerar ju inte direkt när man försöker vinna en prinsessas hjärta.
Själv går jag naturligtvis alldeles ypperligt i koppel (om jag vill) då jag fått en fin och gedigen uppfostran tidigare i livet som sig bör. Men även jag kan lockas in på dåligheter om jag ser en kattbajs eller en hög med gödsel liggandes mitt på vägen. För då gäller det att vara blixtsnabb och sluka fort utan att tugga innan matte ser, för annars kommer hon stickande med den där förhatliga tandborsten så fort vi kommer hem igen. Hon vägrar ju blankt att ge med sig på den punkten. Men nu har jag faktiskt viktigare saker för mig. Klockan slagit tre och det är dags för min eftermiddagsrunda. På återseende!
Hälsningar från den gudomliga Princess Rekan
(a.k.a. Nececce’s Eureka Ecce)
PS. Matte säger att jag har gått från Gullegumsan till Mullegumsan på sistone. Hon påstår att jag blivit tjock och har satt mig på bantningskur. Skicka pengar så jag kan köpa lite mat i smyg! En prinsessa ska väl inte behöva svälta ändå?
denna fina gobeläng på 180 cm fyndade jag på auctionet för löjliga 400 kr. nu är mest frågan om den skall få pryda den enda lediga väggen i pysselrummet eller i matsalen (där det just nu står ett nedmonterat klädskåp och tar plats).
