lördag 26 april 2025

bra arbetsbelysning

man får ofta höra att det är viktigt med en bra arbetsbelysning på jobbet. därför köpte jag den här underbara kristallkronan på marketplace förra veckan. nu hänger den inne i arbetsrummet där husse sitter och jobbar hela dagarna. således check på det!


 

tisdag 22 april 2025

konst på slottet – konstrundan 2025

grannen och jag gjorde gemensam sak under konstrundan i år igen, och som vanligt höll vi till i växthuset, trots bitvis lite mycket blänk i mina tavlor när solen tittade fram. nytt för i år var att jag höll till i både det stora och det lilla växthuset då jag hade alla tavlor hemma i år. 






en annan  nyhet var att besökarna, förutom att titta på fotokonst och trähantverk, även kunde köpa grannens honung, samt småplantor av heliotrop, lejongap, stockrosor, lila spetskål, plymört och axamarant. det var lite väl många som tog sig av frösådden i år.


inne i lilla växthuset fanns förutom mer fotokonst och småplantor, även en stor mängd gigantiska dahliaknölar till salu. något som var mycket uppskattat! förutom att sälja två tavlor, fick jag faktiskt sålt plantor för lika mycket! så nu kanske det blir ytterligare en kristallkrona om jag har tur. att det blev en sådan lyckad konstrunda i år, beror helt och hållet på grannens gigantiska gula skyltar som vi satte upp nere vid vägen. vi hade välbesökt med folk alla tre dagar. så nu är åtminstone jag jättetaggad inför nästa år!



onsdag 16 april 2025

Rekans krumelurer – Promenera mera

Hej alla mina trogna följare!

Idag tänkte jag prata om koppelpromenader, ett ämne som är välbekant för nästan alla hundar. Varje morgon ger jag mig ut med hela mitt entourage på en uppfriskande promenad utanför slottsgrindarna. Mitt entourage består i dagsläget utav min bror prins Dodo samt fotfolket, dvs matte och husse.


Dodo vill alltid att vi ska åka bil till skogen eller motionsspåret på morgonen och inte bara följa grusvägen utanför grindarna som vi brukar göra på eftermiddagsrundan eller kvällskisset. Att skippa bilen på morgonen är inte förhandlingsbart enligt Dodo. Det första han gör när ytterdörren öppnas är nämligen alltid att springa bort till bilen och titta uppfodrande på matte för att hon ska öppna bakdörren. Fast jag är alltid snabbast in i bilen, till Dodos stora förtret. Jag är nämligen vig som en delfin och klämmer mig oftast in som en blixt från vänster medan Dodo fortfarande står och tvekar vid kofångaren och funderar på vilket bakben han ska ta sats med. Vi slåss nämligen alltid om att lägga beslag på den bästa liggplatsen som är längst in i bilen, närmast matte. Men lite konstigt är det ändå att Dodo alltid insisterar på en åktur, för väl i bilen är han alltid sur och grinig och morrar och skäller högljutt om man råkar nudda honom med så mycket som en svanstipp. Oftast sitter jag stilla som en porslinskatt och ser söt ut på behörigt avstånd, men det räcker inte alltid för att blidka brorsan. Det är för att han har så stort ”personal space” säger matte. Jag tycker han kan åka i den andra bilen med husse istället och lämna Galavagnen till mig och min chaufför. En prinsessa ska inte behöva stå ut med hur mycket som helst. Åtminstone inte på morgonkvisten. 


Kanske undrar ni varför den heter Galavagnen och vad det är för skillnad mellan den och en vanlig bil? Efter att jag gjorde entré här på slottet, dekorerade matte min bil med stora kungliga emblem på båda framdörrarna. Det är för att alla vi åker förbi ska veta att här färdas en tvättäkta prinsessa och således lämna fri väg som sig bör och kanske gärna kasta rosenblad och hurra lite också. Det är skåningarna rätt dåliga på dock har jag märkt. Folk av idag har ingen uppfostran att tala om när det kommer till att visa högheter som jag själv tillbörlig respekt. Rätt beklämmande må jag säga.


En period när Dodo hade ont i tassen och inte fick gå så långt, blev det ont om bilresor. Oftast blev det bara korta promenader till tomtgränsen och tillbaka. Då fick matte lov att köra honom ett varv runt rondellen inne på uppfarten emellanåt, bara för sakens skull. Det nöjde han sig oftast med. Ibland känns min bror rätt enfaldig, måste jag erkänna. Det är sannerligen tur att tronen tillhör mig och att vi inte kör med agnatisk tronföljd på det här slottet! Det vet man aldrig hur det hade slutat…


Men nu var det ju egentligen inte bilåkning det skulle handla om idag, utan om koppelpromenader. Många hundar verkar tycka att det här med koppel är en totalt onödig uppfinning och något man kan klara sig bättre utan. Själv älskar jag koppelpromenader! Det är ett ypperligt sätt att hålla koll på matte så hon inte irrar bort sig och försvinner utom synhåll när vi är ute och går. Det är också ett praktiskt hjälpmedel när man vill valla sina människor och se till att dom inte går för långsamt och hamnar på efterkälken. Man drar bara en runda bakom benen på dom och låter sen kopplet göra hela jobbet. Det kan också fungera som broms om man vill stanna till och sniffa lite extra på något spännande. Då springer man ett helt varv runt benen på tvåbeningarna istället så dom inte kan röra sig förrän dom trasslat ut sig igen, och det kan ta ett tag. Särskilt om Dodo och jag har samarbetat och sprungit runt varandra från två olika håll. Då kallar husse det för att göra en “Empire”. Det är tydligen från en film husse gillar som heter “The Empire Strikes Back”. Den har vi inte sett, men man kanske skulle titta någon gång och se om det finns fler bra trick att lägga på minnet? Tror jag ska be min kungliga sekreterare, det vill säga matte, att skriva upp det på min “att göra”-lista.


Apropå listor så har jag faktiskt sammanställt en lista över lite olika koppelstilar som slottets invånare har haft. En del var ju före min tid, så där har jag fått lita till hörsägen från tjänstefolket, så ta det med en nypa salt. 


Fergus – To infinity and beyond
Fergus, den gamla kungen här på slottet, var en mycket bestämd monark. Han var en av dom som tyckte det här med koppel var totalt onödigt. Att behöva ha en besvärlig människa i släptåg drog bara ner på tempot och var en black om foten. Han visste ju precis vad han ville och det var att gå så långt bort från slottet på kortast möjliga tid. Helst ville han gå den långa rundan hela vägen ner till byn och tillbaka, men det fick han inte så ofta. Då gällde “vägens ände” istället, där han ville stanna och hälsa på Tiina och Roberto och få en massa klappar och beundrande tillmälen. Om mattes plan för dagen var något annat, som att gå bort till tuppen istället, kunde knappt vilda hästar få honom att svänga höger i första korsningen istället för att fortsätta rakt fram. I alla fall lyckades husse aldrig speciellt bra med den saken. Fergus körde nämligen bara ner huvudet i backen och stretade på allt han kunde med sina långa bakben. Han hade en vilja av härdat stål och man var tvungen att förhandla om saken, och helst låta det se ut som om Fergus fått sin vilja igenom ändå, så han slapp tappa ansiktet inför resten av flocken och sina undersåtar. Men om det nu var plattan i mattan som gällde på utvägen, var det en helt annan melodi när det var dags att börja vända hemåt igen. Då lade han nämligen alltid i handbromsen och hastigheten nådde knappt krypfart när han gick och släpade tassarna efter sig och grundligt skulle sniffa på alla grässtrån han passerade. Det var ofta husse kom lite sent till jobbet på den tiden har jag hört.


Angus – Prästens lilla kråka

När Angus var liten var han väldigt dragig på koppelpromenaderna. Den eventuella uppfostran han fått som liten i Danmark blåste tydligen bort någonstans mitt på Öresundsbron. Någon snusförnuftig förståsigpåare hade tydligen sagt att “när valpen drar i kopplet skall man stanna upp och inte låta den gå vidare förrän kopplet är slakt igen”. När matte testade det med Angus tog det visst en halvtimme att gå från soptunnan tillbaka till ytterdörren, så det blev lite ohållbart i slutänden. Hur som helst lyckades han och tvåbeningarna med tiden komma fram till en promenadmetod som fungerade någorlunda tillfredställande. Åtminstone för Angus. När han gick på promenad, brukade han ofta överraska den som höll i kopplet med plötsliga sidoskutt ner i diket eller ut på åkern om han råkade dyka på en spännande doft som behövde undersökas lite närmare. Som koppelansvarig åt Angus fick man således inte vara distraherad av egna tankar på promenaderna, för då for man med som en gammal vante i andra änden. Angus var faktiskt (ö)känd för sina makalösa skutt. Varje gång han gjort sig av med en extra stor omgång av nummer 2, brukade han förnöjt avsluta med ett högt jämfotahopp med bakbensspark i luften, precis som Lipizzanerhästarna nere i Wien (capriole heter det visst). Sen sprätte han med bakbenen så jorden och löven yrde i ansiktet på den som plockade upp efter honom. Angus var också känd för att köra helt galna vinthundsryck i trädgården varje morgon efter promenaden innan han var redo att gå in och lägga sig på kökssoffan.


Seamus – Duracellkaninen
Seamus, min salige broder som bor i himmelen, var enligt ryktet hela flockens lilla duracellkanin; outtröttlig och alltid fylld av energi. Hans självutnämnda uppgift var att valla hela flocken och se till att alla hundar (dom var fyra på den tiden) och tvåbeningar gick i samlad trupp på promenaderna. För att uppnå detta, och samtidigt hinna sniffa på alla spännande saker, for han runt som en oljad blixt, hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka – lite som kvantfysikens svar på Bordercollies i 12 dimensioner – och lyckades med bedriften att vara i vägen och trassla in sig i allas koppel precis hela tiden. Han tyckte också om att ha någon av dom andras koppel i munnen när han gick. Godast att tugga på var tydligen Fergus gula flexikoppel, men hur mycket han än tjatade lät matte aldrig honom hålla helt själv.


Duncan – SkåneExpressen 

Dodo påminner i mångt och mycket om Fergus. Marschtakten skall vara hög och han ska absolut gå i täten på promenaderna. Men till skillnad från den gamle monarken, har Dodo inte så starka åsikter om var man ska promenera eller vilken väg man ska ta. Bara man pekar tydligt med hela handen, byter han snällt fil, svänger av och gasar på igen. Matte hävdar dock att han lider av en svårartad form av FOMO (fear of missing out). Om någon annan hund, tex jag själv, stannar för att sniffa på något, måste Dodo snabbt springa tillbaka och undersöka innan han skyndar sig tillbaka i täten igen för att se till att alla håller ett enligt honom acceptabelt tempo. Varför han har så himla bråttom på promenaderna övergår dock mitt förstånd. Då tar ju promenaden slut så mycket fortare! Inte helt säker på att han har insett det. 


Hamish – Loverboy

Hamish var hela sju månader när han flyttade in ett halvår för mig. Då kunde han tydligen gå jättefint i koppel till en början. Sen gick det raskt utför när Dodo lärt honom en massa dumheter och annat. Fast helst ville han gå bredvid mig och hålla tass på promenaderna. Han var tydligen jättekär i mig (och vem kan klandra honom?), men jag hade inte hjärta att tala om för honom att hans känslor inte riktigt var besvarade, så jag lät honom hållas. Förresten kunde han, precis som Seamus, inte heller hoppa in i bilen utan bakbensassistans från husse eller matte. Sånt imponerar ju inte direkt när man försöker vinna en prinsessas hjärta.


Själv går jag naturligtvis alldeles ypperligt i koppel (om jag vill) då jag fått en fin och gedigen uppfostran tidigare i livet som sig bör. Men även jag kan lockas in på dåligheter om jag ser en kattbajs eller en hög med gödsel liggandes mitt på vägen. För då gäller det att vara blixtsnabb och sluka fort utan att tugga innan matte ser, för annars kommer hon stickande med den där förhatliga tandborsten så fort vi kommer hem igen. Hon vägrar ju blankt att ge med sig på den punkten. Men nu har jag faktiskt viktigare saker för mig. Klockan slagit tre och det är dags för min eftermiddagsrunda. På återseende!


Hälsningar från den gudomliga Princess Rekan
(a.k.a. Nececce’s Eureka Ecce)


PS. Matte säger att jag har gått från Gullegumsan till Mullegumsan på sistone. Hon påstår att jag blivit tjock och har satt mig på bantningskur. Skicka pengar så jag kan köpa lite mat i smyg! En prinsessa ska väl inte behöva svälta ändå?


Rekans Krumelurer - en prinsessas dagbok, uppföljaren till Angus Allehanda - i huvudet på en hjorthund, är en samling krönikor skrivna för tidningen "Hjorthunden" (Svenska Hjorthundklubbens medlemstidning). Denna krönika publicerades i nr 1/2025.



söndag 13 april 2025

alldeles uppåt väggarna

denna fina gobeläng på 180 cm fyndade jag på auctionet för löjliga 400 kr. nu är mest frågan om den skall få pryda den enda lediga väggen i pysselrummet eller i matsalen (där det just nu står ett nedmonterat klädskåp och tar plats). 



lördag 5 april 2025

enträgen vinner!

i september försökte jag pimpa vårt skafferiskåp i köket med en stor "gnuggis", som tyvärr legat hos butiken och blivit gammal och torr och därför absolut vägrade att flytta in i skåpet istället för att fortsätta klänga sig kvar vid plastfilmen den kom på, hur mycket jag än gnuggade. då jag absolut inte ville ha något annat motiv istället, ägnade jag sedan ett par månader åt att sura över saken. 

men nu, efter ett lager häftgrund, samt lite hjälp av hårtorken, har jag faktiskt fått den att fästa i skåpet! att jag fick gnugga så hårt och så mycket att båda axlarna nu är i stort sett obrukbara, är smällar man får ta när man har svårt att tänka om från sin ursprungliga idé. så här fint blev det i alla fall! nu ska jag bara ställa tillbaka alla burkarna i skåpet igen. husse kan inte riktigt förstå meningen med att lägga ner tid och pengar på något man sen knappt ser, men jag vet ju vad som finns där bakom och man ser ju lite av motivet när man tar ut burkar för att hälla upp ris eller socker eller vad det nu kan vara för något. jag är i alla fall jättenöjd. äntligen. check.


Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...