Hej alla mina trogna följare!
Nu var det ett tag sedan vi hördes, så idag vill jag ta tillfället i akt och prata om mat, ett av mina favoritämnen här i livet, som ni ju alla redan känner till vid det här laget! Min bror har dock inte riktigt samma inställning till livets goda. Ibland undrar jag faktiskt om han kanske är en bortbyting? För ett tag sedan var han lite risig i kistan (matte sa att han hade fått magkatarr, vad det nu skulle vara bra för) och tyckte det här med mat var mindre kul än vanligt. Aptiten nådde bottennoteringar och matte oroade sig för att han skulle bli ett benrangel för att han åt så dåligt. Han har dock alltid varit lite kinkig med maten emellanåt, inte bara när magen krånglat. Skippat att äta frukost och andra oförlåtliga dödssynder. Själv skulle jag naturligtvis aldrig låta något sådant som ett ynka magknip hindra mig att njuta av mina (visserligen snålt tilltagna) ransoner oavsett tid på dygnet.
Matte brukar säga att Dodo lider av en dålig startmotor. Det svåra brukar nämligen vara att få honom att över huvudtaget smaka på maten. Han står bara där och ser dum ut och tittar på matskålen som om han inte riktigt vet vad han ska göra med den. Ibland går han och bälgar i sig en massa vatten istället innan han försvinner ut ur köket igen i ogjort ärende innan matte hinner stoppa honom. Så det gäller att haffa honom i tid och truga lite, för när han väl har mjukat upp käkmusklerna och börjat tugga, brukar det vanligtvis gå bättre för en stund, även om han är förskräckligt långsam. Förödande sävlig till och med. Dodo äter nämligen i mikroskopiskt små tuggor (oftast bara två eller max tre torrfoderpluttar åt gången) och tuggar länge och väl enligt konstens alla regler innan han till sist sväljer och försiktigt petar i sig nästa tugga. Inte som jag själv, som redan tidigt modifierade tekniken för ölhävning att passa även för torrfoder eller blötmat.
Matte kom dock nyligen på ett smart knep som hon kallar för “myntinkastet” för att väcka Dodos startmotor till liv. Hon tar nämligen en av Dodos små torrfoderbitar (dietmaten han går på är formad som en väldigt liten, rund polett), lyfter lite på överläppen på valfri sida om nosen och petar in den i gluggen som är mellan tänderna. I bästa fall räcker det att upprepa denna procedur en två-tre gånger för att Dodos käkmuskulatur ska väckas till liv ur sitt dvalliknande tillstånd på morgonen och ätandet sen är igång. Ibland kan han dock fastna i sleep-läge och stå med en matbit i munnen en lång stund utan att det händer något. Då får man pilla in ett par stycken till och se om det får igång automatiken. Förr eller senare brukar det lossna.
När man väl fått Dodo att tugga och svälja själv skulle man kunna tro att man är i hamn, men så är icke fallet med min besvärlige bror. Han har nämligen blivit fasansfullt bortskämd när han hade den där magkatarren och matte då tog till alla knep hon kunde komma på för att få honom att äta. Det har slagit tillbaka med besked då Dodo sedan dess lagt sig till med en hel del olater. Han vill numera helst bli handmatad istället för att äta själv. Matte ska sitta brevid honom på hundsängen med matskålen i knäet och presentera en handfull mat i lagom portionsstorlek precis framför nosen på honom, och helst kanske fjäska och truga lite och prata med mjuk stämma också. Fast ibland tröttnar matte på allt krångel och säger ”Ät upp maten, Dodo!” med myndig stämma och bad-cop-uppsyn och någon enstaka gång har det faktiskt också fungerat.
Själv blänger jag föraktfullt på honom från hundsängen bredvid alltmedan jag betraktar min redan tomma matskål och skakar på huvudet i misstro över att vi ens tillnärmelsevis skulle vara genetiskt besläktade med varandra. Det är ju så att man får skämmas! Än värre är det dom dagarna Dodo hävdar att han är för trött för att orka masa sig ut i köket och äta frukost (fast min mat-och-sov-klocka egentligen redan börjar närma sig lunch och det borde vara dags för dagens andra eller tredje mål mat), och därför vill bli handmatad inne på gästsängen istället. Matte har helt uppenbart skapat ett monster med sitt pjoskande, så låt nu detta bli ett varnande exempel för alla er (god)trogna läsare!
Men ska jag vara ärlig gäller denna rutin nästan bara frukosten. Vi har andra procedurer att följa resten av dagen. Har Dodo petat i maten och lämnat kvar det mesta av frukosten på morgonen, brukar han komma utlommande i köket någon gång mellan klockan ett och tre på eftermiddagen och titta uppfordrande på matte för att berätta att han nu är redo att äta upp resten. Rutinen kräver då att han får en halv näve av min fiberrika dietmat som topping. Men Dodo vill inte börja äta innan jag också fått något. Han är noga med det, vilket han ska ha stilpoäng för. Så jag brukar också får en liten munsbit att knapra på, som några fiberrika bitar och en morot eller två. Det är för att min mun inte ska känna sig ensam, säger matte och för att jag ska låta Dodo ha sin mat ifred. Jag är nämligen född opportunist och inte den som låter kvarlämnad mat förfalla. Snabbt som en bergslejon slukar jag den annars i två snabba tuggor om man inte håller koll. Eller, jag brukade göra det i alla fall. Jag är mycket beskedligare nu och brukar låta matte få några extra sekunder på sig att plocka bort skålen när brorsan fått nog, innan jag kastar mig över hans rester.
När det är dags för kvällsmat är brorsan oftast lite mer på hugget. Han brukar till och med kräva att matte avbryter sin egen middag för att göra iordning våra matskålar. När det kommer till middagen håller han tack och lov inte på morgonrutinen att bli handmatad. Det vore att gå för långt. Inte ens mattes välvilja sträcker sig så långt. Däremot brukar han alltid ta några varv runt köksön först för att se vad som bjuds på tallrikarna och därefter titta omväxlande på matte och sin matskål för att se om han kan få någon spännande extra topping på maten i skålen för att göra den mer intressant. Detta trots att vi redan alltid får en rejäl portion topping ovanpå torrfodret i form av blötmat i olika smaker. Ibland gör matte oss till viljes om det finns mat över. Hon brukar nästan alltid koka lite extra av pastan eller riset så vi också ska få. Annars kan lite rapsolja också funka för att beveka Dodo att smaka på maten om det är en besvärlig dag. Fast en gång ertappade jag matte med att bara låtsat hälla olja på Dodos mat. Men han verkade gå på tricket, för han åt upp allt, även om han såg lite misstänksam ut till en början.
På vår topplista över toppings, dvs människomat vi tillåts avnjuta emellanåt, återfinns i alla fall följande: spaghetti, nudlar, snabbmakaroner, kokt jasminris, husses hembakta surdegsbröd, vegoköttbullar, riven vitkål (mattes hemmaodlade lila spetskål går också bra), en klick skagenröra med tofu eller den veganska leverpastejen matte brukar ha på frukostknäcket. Det kan få vilken matvägrande hjorthund som helst (läs: Dodo) att sluka innehållet i matskålen. Själv behöver jag naturligtvis inte några sådana extravaganser, men jag tackar ju självklart inte nej när det bjuds. Så på så sätt är ju brorsans mattrams ändå rätt välkommet från min sida. Därtill tycker jag också om morötter, gurka, jordgubbar, knäckebröd, riskakor och en del annat som min skeptiske bror alltid försiktigt bär iväg med i framtänderna med särade läppar, för att sen spotta ut på köksgolvet en sekund senare. Bara för mig att tacka och ta emot alltså.
En annan egenhet min bror har är att han väldigt ofta lämnar fem små torrfoderbitar kvar i skålen. Jag vet inte om han är inspirerad av andra länders seder och bruk där det i vissa fall anses artigt att lämna mat kvar på talltiken, men mig veterligen har han aldrig varit längre bort än Västerås, så jag vet verkligen inte varför han har lagt sig till med det där påhittet. Jag brukar i alla fall få slicka skålen efteråt så jag ska väl egentligen inte klaga.
Nu börjar visst min sekreterare få ont i handen av all korrespondens, så kanske bäst att vi avslutar för den här gången.
/Allas eder mest älskvärda (och omättliga) kunglighet, princess Rekan av Skåne
(a.k.a Necesse’s Eureca Ecce)